Sista snöbliderna för i år?

Snart är det vår!

 

Nu tar vi semester från bloggandet ett tag! Önskar er frid i evinnerlig tid! ♥

 

Torparhunden

Den enda som föredrar torpet även en vinter som denna är Jonna. Hon ratar lägenheten vilken tid på dygnet som helst. Hon ÄLSKAR att vara i torpet. Prinsessan Leia väljer hellre att ligga upp och ner i soffan i lägenheten där det är varmt och skönt och kura med matte – så länge hon får sin dagliga motionsrunda i naturen. Men det blir vanligtvis flera timmar i torpet för hundarna varje dag oavsett temperatur, och vi blir nog lite tacksamma emot Jonna mellan varven när hon fixar de gyllene stunderna framför brasan i torpet på kvällarna – då vi återigen inser att detta är en outstanding miljö att vistas på året om.

En andra undran

Det här blir andra året som jag undrar varför vi flyttade från Umeå. Snö och kallt från november till april – ska det vara så!?

.

Sakta men säkert skottar vi oss upp genom gården.

.

Så länge vi håller restaurangen igång så är det fullt hus av små gula och röda och grå fåglar. Tyvärr vill de inte vara med på bild.

.

En till liten solpanel har kommit upp, men vad gör det när solen går och lägger sig innan den vaknat. Nåja, det är ändå förvånande hur mycket belysning och datortid som en liten panel och två batterier kan ge!

.

Om man har bra julfönster så slipper man lägga ner egen tid på dekorationer.

Eget uttag

Så här såg golvet ut efter att 1,5 liter linoljevax lagts på. Det fick sedan ligga och torka i fred under en vecka.

Kaminen fick åka ut i köket igen nu när golvet blev gåbart. Nu går det att få en betydligt jämnare värme.

Egentligen ska lergolvet dränkas med många fler liter linolja och torka ut ordentligt innan man möblerar. Men vi tänker att det vi gjort duger som ett skyddande skikt och så får det göras klart om ett halvår.

Jag hade hoppats på en utdragen höst som gick över vintern. Precis som för tre år sedan.

Men så blev det inte. Det här liknar mer förra året.

Taktapparna berättar för oss att det inte vore helt fel att isolera taket.

Idag var dagen då vattnet tog slut och veden likaså. Så vi fick åka iväg till stan och ordna det. Problemet är bara det att det finns ingen annan än vi som finner intresse att ploga vår väg så innan vi kom iväg fick vi handskotta de ungeför 200 meterna. Här ovan hade vi slutfört en fjärdedel. Jag funderar på att lägga ner värmeslingor och koppla till dynamon så nästa gång snön lägger sig är det bara att sätta sig på trampcykeln en kvart så vips så är det sommarväg!

Men, vad spelar vatten- och värmebrist och en oplogad väg för roll när man trivs och mår bra.

Fantastiska hundar!

Här kommer tjejerna – glada följer dom med husse på skogspromenad i kylan. Vilka glädjespridare. Hundar lever totalt i bliss, men dom är inte medvetna om det. Dom känner inte till något annat. Så tacksam för att dom finns här hos oss och berikar våra liv!

Och Jonna inviger vigt den nya lyaluckan. Ok, den är inte heelt klar ännu – vi funderar på att göra en lucka av plexiglas eller något – istället för dukar : D  Men var sak har sin tid. Det här är ett sedan länge efterlängtat inslag i vår torpliv. Nu kan husse och matte ha både lugna soffkvällar och långa sovmorgnar utan att behöva lyssna efter krafs på dörren när hundarna vill ut eller in. Hääärligt…

Underbara hundar!

 

 

 

 

 

Bara yta kvar

Knappt en månad sedan sist. Efter att ha lagt sista lagret i köket så åkte vi bort och lät det torka ifred under två veckor. Nu är vi tillbaka och även då vi fortfarande inte hunnit få in några extra fönster så har det gått att hålla värmen. Mycket på grund av att utetemperaturen legat runt nio grader dagtid. Men jag tror även att väggarna tar upp en del värme och jämnar ut temperaturskiftningarna något. Det blev dock tydligt först efter andra dygnet här. Men englasfönsterna måste få sällskap så snart som möjligt, antingen av fler glas eller isolerade fönsterluckor. Idag har jag i alla fall tätat dom så det inte blåser rakt genom rummet.

Så här blev det efter fem lager av lera. Golvet är inte helt plant men ingen har kräks på grund av sjösjuka så det blir godkänt. Själva ytan kunde ha innehållit mer halm (även om jag fortsättningsvis kommer att använda hampa troligtvis), för att ge mer struktur och skilja sig mer från ett gjutet cementbetonggolv. Men trots att lergolv är det svåraste hittills jag stött på med detta material så är jag nöjd. Har dock tvivlat många gånger under processen.

Torkningen gick över förväntan och i morgon blir det till att täcka ytan med linoljevax. Gjorde en liten provfläck precis nu av nyfikenhet.

För övrigt fungerar livet här otroligt bra, mycket tack vare det närbelägna och mycket vänliga vandrarhemmet som får det här behovet av vatten och dusch i hemmet att tillfälligt försvinna.

Det enda frågetecknet inför denna årstid blir elektrisk energi. Solceller i all ära, men de funkar inte tillräckligt bra just nu, trots vårt rätt modesta behov av fem amperetimmar per dag. Så funderar mycket på vindsnurror just nu. Små. Priset har börjat gå ner till rimliga priser, men de kräver mer av installationen och så är det det där med ljudet: hur störande är det? Helst skulle jag vilja ha den på taket. Men blir man knäpp av ljudet då? Och kommer vibrationerna att rasera leran på väggen? Många frågor och ännu inga svar.

Det närmar sig

Vaknar till minus fyra utomhusgrader. Inomhus hade gårdagens 24 grader förvandlats till 14. Bra om innerfönster kom på plats så snart som möjligt.

Höstmorgnar må vara kalla men finns det en årstid jag vill ha semester under så är det den.

Gårdens norra del har ett trevligt insynsskydd i form av syrén. Men de börjar tröttna och vartannat träd går att lyfta enkelt upp med rot. Så nu har det gallrats en del och början på en långlivad skog har börjat läggas. Ek, gran, bok och lönn har fått rota sig. Och jag ser redan hur fantastiskt det kommer att bli; om en sisådär två hundra år. Att plantera små ekar måste vara ett av de mest osjälviska ting man kan pyssla med…

Så köksgolvet igen. Uttorkningen går trögt men ändå frammåt. Jag har nu slipat det med grovt sandpapper. Anledningen att det ser så slätt och fint ut är för att jag ännu inte sopat.

Nu sopat. Och funderar på vilken teknik som bäst lämpar sig. Jag måste erkänna att det här med lergolv är inte lätt. Betydligt svårare än förväntat. Det var lätt att göra en yta framför spisen på en kvadratmeter men i köket blev det värre. Nästan så att jag funderar på att fråga nån som har gjort det förr, eller kanske gå en kurs!?!

Nåja, jag tror jag kommit på en skapligt bra teknik. I morgon lägger jag det sista sista lilla lagret som ska få bort de grövsta sprickorna.

Tack himlen för att du finns; så man får en paus och ett litet perspektiv på tillvaron…

Talluppsågning

Idag blev dagen kommen för den stormfällda tallen. Den har legat här i tre år nu och frestad barkborrarna. Anledningen att det blev först nu är för att först nu har vi en motorsåg. Vi fick den som gåva vid vårt senaste gävlebesök. Väl mottaget!

Så sex timmar och två liter bensin senare så ligger den nu uppdelad. Vi hade höjt upp den ovan mark och barkat av den, så den var, trots liggtiden, i skapligt bra skick. Även om det inte är det bästa träslaget att elda så har vi ändå litet biobränsle att lägga på tork.

Ved är biobränsle. Så här skriver energimyndigheten:

Ved, pellets och andra biobränslen räknas som förnybara energikällor. Till skillnad från fossila bränslen kan biobränslen nybildas inom en överskådlig tid.

När veden eller pelletsen brinner frigörs koldioxid som går ut via rökgaserna. Skogen växer och använder koldioxid för att bygga upp ny biomassa och koldioxidens kretslopp är slutet. Den koldioxid som frigörs vid förbränningen av biobränslen bidrar alltså inte till att öka mängden koldioxid i atmosfären.

Men hur räknar man då? Hur många av alla småhusägare som eldar med biobränsle (40%) går ut på sin tomt och sågar, klyver och transporterar allt utan att använda fossila bränslen? Jag tror att många (liksom vi) köper ved, som har fällts av en dieseldriven skördare, transporterats med dieseldriven timmerbil eller liknande, och sågats och klyvts med en elektriskt driven maskin, för att slutligen levereras med bensindrivet fordon. Hur mycket olja och kol har det då gått åt för att få hem detta förnybara bränsle? Kanske inte så mycket att det hade varit effektivare att hälla oljan i en brännare i småhuset direkt, men tillräckligt mycket för att börja fundera över hur pass förnybara de förnybara energikällorna egentligen är.

Så här ser lergolvet i köket ut just nu. Funderar på hur bästa slutfinishen ska uppnås.

Och hösten fortsätter .

Ett lager till i köket

Ett förhoppningsvis sista lager på köksgolvet. Ökade på med en del lera till och lade ett tunt lager, mellan 5 och 15 millimeter. Den fetare blandningen gjorde det betydligt svårare att få en fin yta. Så det kommer att behövas slipas och jämnas ut med en liten mängd fin lerblandning.

Så snart det blir fason på golvet är det hög tid att färdigställa kylskåpet i golvet.

Hösten är verkligen här, och den stampade lerbetongtestväggen har fyllt ett och ett halvt år. Grattis!

Lergolv köksgolv

Det andra lagret av återstående del läggs på med en blandning som till mestadel bestod av gjutsand. Än så länge allt oorganiskt.

Efter insatsen ovan var det upptagna lerlagret slut och ny lera måste brytas för det sista lagret.

Även om det inte är hundra procent lera så verkar halten vara tillräcklig för ändamålet. Eftersom det, precis som alltid förut, råder en viss tidspress så gäller det att bryta leran på så sätt att den bli så lättarbetat som möjligt.

Nu, till det sista skiktet av golvet kommer så litet halm in i bilden. Två skottkärror klipps med kökssax ner till tre centimeter innan de får fara en vända genom kvistflismaskinen. Sen blir de lagom användbara.

Bror kom till undsättning igen för att lägga det sista lagret. Första dagen förberedde vi 600 liter lerbetong. Tre delar sand, en del lera och en halv del halm.

Sopningsförberedelse.

Sen var det bara att lägga golvet på plats. I stort sett. Det var först nu vi vägde av det. Det hade inte varit dumt att ha gjort det litet grovt redan vid andra lagret.

Men efter ett tag lärde vi oss knepet att bearbeta ut massan och det blev förvånadsvärt slätt och fint. Effektiv arbetstid cirka sex timmar.

Under helgen stod torpet tomt och golvet fick torka i fred. Den del där det andra lagret lades för två månader sedan torkade snabbt. Men det blev aningen fler sprickor än beräknat. Detta skulle dock kunna lösas genom att nu fylla ut dessa med ytterligare lera. Men å andra sidan är golvet inte helt plant, så jag misstänker att det blir ett tunt fjärde lager inom några dagar som både fyller sprickor och ger en planare upplevelse.

Hemmavid

Efter att ha tillbringat några veckor i storstaden (Stockholm) var det fint att komma hem till torpet igen. Det är roligt och spännande att vara i storstaden men det är på landsbygden jag vill bo – mitt i naturen. Mitt i naturens under!

Under de tre veckor jag varit borta har övriga familjemedlemmarna funnit en mysig lunk i torplivet. 

Det blev ett stek kantareller efter skogspromenaden. Ännu har inte frosten tagit kål på dom. Om man går ett bra tag på grusvägen – förbi alla kalhyggen – kommer man till en skog som känns lite mer “naturlig” än traditionella kulturskogar. Där vandrar man på mjuka mossbäddar bland berghällar och stora stenbumlingar. Träden står rätt glest och har fått växa till sig under några år.

Somliga känner sig verkligen hemma med torparlivet, där sysslorna avlöser varandra. Här kokas lera i koltunnan.

Hundarna äter friskt efter timslånga skogspromenader.

Det tar tid att finfördela leran – men det kan vara meditativt och avstressande också…

Den här busken byter skepnad efter årstiderna, och är en viktig varelse i vår trädgård. Nu under hösten så genomgår den en dramatisk förändring, och snart börjar den brinna i höstens vackraste färger.

Jag måste erkänna att jag inte har fått grepp om alla delar av processen att framställa rätt lera för sista lagret som ska täcka köksgolvet. När jag kom hem var hela köksgolvet täckt av det tjocka, grova lagret lera. Arbetet går alltså sakta framåt.

Svamp svamp svamp!

Denna period av slutsommaren hade jag tänkt ägna åt helt andra saker än vad jag ägnat mig åt. Men det blir ju så ibland; som man inte tänkt sig. Istället för att få ett golv så har jag lärt mig plocka ätbar svamp.

Jag har alltid undrat hur människor som hittar litervis med svamp beter sig åt. Utan förståelse; till idag. Det handlar om att veta vad man vill. Idag vill jag hitta svamp; svårare än så var det inte. Med detta vill säga att svampplockning inte skiljer sig från något annat här i världen. På gott och ont. En rolig bieffekt av leta svamp är att man glömmer vartåt man går och på så sätt uppenbarar sig nya platser. Platsen idag var en en produktionsskog såklart, men den hade ändå den där skogliga känslan som en skog ska ha. Så det gäller att ta vara på den innan svenska kyrkan, eller lokala skogsbolaget, plöjer sönder även denna plats (det är mer pengar i pappersmassa än i svamp, för att inte tala om en naturupplevelse).

Jag har nu lärt mig att känna igen kantareller. Men stöter ofta på andra arter som ser betydligt mer spännande ut. Hur mår man efter en stekpanna av sådana här?

Eller efter ett intag av den här! Den lila spöksvampen. Jag är fullständigt övertygad om att den här svampen under natten utstrålar ett självlysande lilablått spöksken.

Lilla hunden verkar sisådär intresserad av min nya hobby.

Nåja, det blev inga spök- eller eldssvampar idag. Men en trevlig lunch med ätbara svampar blev det. Och det finns många kvar att hämta i morgon.

I svampskogen

Precis som de flesta andra människor här på jorden så gillar jag hösten bäst. Inte för att den är så fördelaktig vad gäller lerbygge, men i övrigt så slår den nog alla andra årstider. Däremot har jag aldrig vågat plocka en enda svamp i mitt liv, men jag har förstått att det är sånt som hör hösten till. Till nästa höst hoppas jag däremot att jag har gått en svamplockarkurs.

Den lilla och den stora hunden placerade framför en stor sten. De väntar tålmodigt men utan större förståelse tills jag har tagit mina bilder med kameran. Tänk om de bara kunde förstå värdet av att kunna lagra bilder på en cd-skiva; det är som om de bara lever i nuet!

En sak som är fascinerande med hundar är deras tydliga kroppsspråk. Det går liksom sällan att misstolka.

Förutom att titta på okända svampar och springa över slutblomstrande höstängar så har vi ägnat dagen åt att städa. Inte mycket mer. Men ibland behöver man inte göra mer än så.

Saknad punktinsats

Fyra bilder från dagen söndag.

Idag tittade äntligen solen fram! Fast det regnade ju ändå.

Fast vad gör det när man bor på en så fantastiskt vacker plats.

Igår började elverket att trilskas. Det har gått som en fin klocka under två år. Men idag gav det upp helt. Förgasaren är spräckt och hopp om reparation finns inte längre. Just för beredningen av lera behövs maskiner. Det går att göra för egen maskin såklart, men det tar sån fantastiskt lång tid, speciellt när inte leran fått ligga och frostspränga över vintern. Det optimala vore såklart att ha tillräckligt med solceller och vindkraft för att driva maskinerna med hjälp av det. Men i dagsläget är det bara att acceptera att vi är beroende av ett bensindrivet elverk för vissa punktinsatser.

Så, nu är det verkligen spännande att se hur köksgolvet kommer att se ut i vinter. Redan nu är det i sista sekunden att lägga det. Men det ordnar sig på något vis.

För övrigt så börjar det bli mycket kallare utomhus, så pass att det känns av inne. Behovet av att göra något åt englasfönstrerna gör sig särdeles bemärkt när man sitter intill dom, som nu. Men en liten fräsmaskin och träning i hur man skär glas råder nog bot på detta innan vintern.

Slutet av augusti

 

Enkel lunch med minimal disk.

Vandrarhemmet tvättar åt oss och vi eftertorkar efter bästa förmåga. Enligt Illustrerad Vetenskap kan man torka tvätt i minusgrader på grund av vattnets förmåga att kunna gå från fast form till gas utan att passera flytande form. Vi lär snart veta om de får lägga in en rättelse i kommande nummer.

Våra möss har gett oss en stor gåva. De har fått oss att verkligen inse att allt är förgängligt. Och tack vare dom så har mycket skräp som vi flyttat runt i obrutna kartonger under flertalet flyttar äntligen fått gå vidare i kretsloppet. Tyvärr så har dessa dagar av utrensning även inneburit två musfamiljetragedier. Den ena på bilden ovan.

Skogsödlor och kopparödlor trivs lika bra som vi på tomten. De är dock betydligt fler till antalet.

Så kom dagen äntligen. Dagen för frigörelse av vår stackars björk. Under tre år har den varit överbelamrad med fönster och annat byggmaterial. Det kändes mycket lättande att få tag tag i detta.

Idag kom den andra efterlängtade dagen – ÅVC-dagen. Vi började att samla ihop vårt skräp för två månader sedan. Man ska inte vänta så länge. Men nu är det gjort. Hittade förövrigt fyra små små solceller, en liten tunna, en jättestor kedja och en halv rulle med taggtråd som jag fick ta med mig tillbaka. Visst är det rätt nyttigt att åka till återvinningscentralen då och då. Det finns väl inget annat sätt som verkligen visar vilka ofantligt onödigt stora mängder vi konsumerar.

Så, En heldag och fyra fullproppade billass; och det känns så befriande!

Dagarna flyter på. Jag har varit ensam i en vecka nu och vi har varit alldeles själva – hundarna och jag. Utan besök, och Internet går på slow-motion hela månaden och radion har varit avstängd. Tyst är det. Men jag gillar det. Jag kommer säkert inte göra det länge till men just nu är det trivsamt och välbehövligt. Nätterna blir kallare men inomhus är temperaturen ännu så länge mycket jämn och bra. Det är bara vid oaktsamhet som kaminen för mycket och göra som temperaturen toppar vid 26 grader. Annars ligger den mellan nitton och tjugoen. Luftfuktigheten är även den förvånadsvärt bra; liggandes mellan 50 och 60 procent relativ fuktighet. Hur mycket de lerklinade väggarna bidrar med detta är inte lätt att säga eftersom de ännu inte har torkat ut ordentligt. Snarare så har det att göra med att vi håller en konstant temperatur inomhus och det blivit kallare utomhus. Eldning sker en gång varannan dag just nu; på morgonen en rejäl brasa.

Den mesta aktiva tiden med torpet har den senaste tiden gått ut på att rensa och sortera saker. Totalt fem fulla billass har åkt till återvinningen. Idag tog jag dock tag i köket. Det vore bra att få i ordning golvet innan denna veckas slut så att det har en chans att torka någesånär innan den kallare årstiden  tar vid. Så idag åkte den gamla köksbänken bort.

Och med den åkte det inbyggda skåpet. Även denna gång kan man känna att man gjort en välgärning då det hade bildats en hel del blånadsmögel mellan skivan och väggpanelen (de svarta färgklickarna). Nu är de ute i ljuset och uppvaskade med ättika så förhoppnaingsvis gör de inte mer skada nu.

Innan näst sista lagret lera läggs på köksgolvet passar jag på att dra om elen. Man lär sig allteftersom. Ett tolvvoltssytem vill ha tjocka kopparkablar. Och det blev faktiskt skillnad att gå från 1,5 mm till 2×2,5mm. Nu återstår att installera ett säkringsskåp som separarar de olika kabeldragningarna. Men var sak på sin tid..

Samma tolkningsfrihet som för moln fast varmare.

Man vill ju ha ett kök som är ljust och fräscht!

Leds i all ära men det tar ett tag att lära sig hur de ska användas. De flesta leds vi har idag är på 0,6 eller 1 Watt. Det är oftast för litet för att få ett behagligt ljus. I framtiden kommer leds med högre effekt att installeras.

Jag KAN snickra!

 

Torparlivet…

Snart har vi bott i torpet i två månader. Att leva utan sådant som tidigare var självklart (såsom kylskåp, kranvatten, spis, sophämtning, wc, elektricitet och annat smått och gott) går förvånansvärt bra och vi längtar inte tillbaka en sekund till den lägenhet som vi tidigare hade. Det mesta går att lösa relativt enkelt, och vi producerar ju en liten liten mängd el lokalt, så livet har inte ändrats så drastiskt som man kanske kunde tro. Vi äter fortfarande mat, tvättar oss, går på toa och besöker svt.se.

Regndiskning: väldigt ecofriendly, men också rätt tidskrävande.

Härliga Juli

Bloggen har fått vila för att vi har haft fullt upp – det ena efter det andra – ofta väldigt roliga saker, som besök och arbete på ekogård, men också lite mer tumultartade saker som flyttkaos och veterinärbesök.

Ja, igår blev det ilfart till Valla djurakut med Jonna som skadat ögat. Otäckt.

Blommorna har blommat ut i himlalunda, och det verkar som att gården saknar sensommarblomster. Kanske något att tänka på under framtida trädgårdsarbete. Men här om kvällen var det magiskt ljus över Himlalunda, då kvällsolen bröts på ett speciellt sätt i gråmörka regnmoln som skiftade färg.

Vi har fått vänner alldeles intill, två hästar – som jag inte vet vad dom heter – men i tankarna kallar jag dom för Grim och Fjalar. Det är två killar som nu mera kommer för att hälsa mig när jag kommer, kanske för att jag vunnit deras hjärtan med hjälp av purfärskt klöver och morötter.

Ibland behagar även våra vänner Kossorna komma, då blir det alltid festligt. Det händer ibland i sena kvällstimman, och dom är så söta och frimodiga. Sedan går dom hem till ladan och sover. Kossorna här har gigantiska områden att ströva på, och de går hem till ladan på bestämda tider för att bli mjölkade. Ett problem för  våra vänner är flugorna, som stressar och trängs i deras ögon. Funderar på hur vi ska få bukt med detta problemet. Värst ansatta är hästarna.

Temperaturer och vördat vatten

Hittills har det varit spännande att se hur värme och fuktighet förhåller sig till vårt nyrenoverade vardagsrum.  I de senaste veckornas sommarhetta har det varit behagligt svalt inne i vardagsrummet – så länge man undviker öppna fönster och dörrar. Draperier i dörröppningen mellan vardagsrummet och köket har  visat sig vara mer effektfullt än vi trodde, då temperaturen i köket följer utomhustemperaturen rätt mycket. Draperierna hänger i dubbla lager och stänger ute värmen från vardagsrummet och behåller svalkan bra.

Vi har experimeterat med kaminen och myggfönster på kvällarna, vilket har resulterat i att vi emellanåt har haft bastuliknande förhållanden i vardagsrummet eller ibland väldigt dragigt och kallt. Kaminen är ju ämnad att värma upp en kanske fyra – fem gånger större yta än vad vardagsrummet utgör idag med sina 12 kvadratmeter. Vi ser en ljusning i detta i och med den planerade utbyggnaden av vardagsrummet som ska ske mot baksidan av torpet, för då kommer kaminens uppvärmningsyta att bli dubbelt så stor och förhoppningsvis ha god luftgenomströmning. Detta kommer också att lösa dagens problem med att kaminen suger ur för mycket syre ur rummet utan att ny tillförs tillräckligt snabbt. Vi funderar på tillsvidarelösningar på det här problemet inför vintern.

Man kanske inte kan tro det, men innan sommarvärmen började stiga över 30 grader så var kvällarna rätt kyliga och ruggiga ändå. Vi hade experimenterat fram 25 grader varmt i vardagsrummet en kväll och fick sova utan täcken den natten, men under det kommande dygnet undvek vi att ha myggfönster i eller att dra undan draperierna för dörren, och trots att därpå följande natt också blev relativt kylig förändrades inte temperaturen mer än en grad -  den sänktes till 24 grader. Det bådar gott inför vintern – då vi önskar att rummet ska behålla värmen. Om temperaturen bevaras nu trots att den sjunker med cirka 10 grader ute på kvällen när vi har otätade sommarfönster finns det alltså hopp inför vintern.

Förövrigt lär vi oss att leva utan rinnande vatten i kranarna, vilket verkligen blir en värdefull lyx i detta kontrasternas tidevarv. Man lär sig värdesätta vattnet väldigt mycket. Regnvattnet tas tillvara på för att användas till disk och tvätt, medans dricksvatten hämtas hem i dunkar. När det inte finns någon dusch går det bra att med en duschsvamp blaska av sig på det gamla hederliga sättet med vatten och tvål i en balja. Visst – det hade varit trevligt med en liten insjö eller en porlande bäck intill tomten men man kan inte få allt – p å  e n  g å n g – som jag brukar säga… (Baljan kompletteras med ett kort på simhallen och medför förhoppningsvis en ökad dos av motionering som en liten bonus). Sommaren är allt en tacksam tid att flytta in i ett halvfärdigt torp på. Vi får se hur det kommande årstidsväxlingarna kommer att utmana vårt initiativ att bo där redan i detta skede. Ingen vet vad som ska hända…

It’s all about the regulator

…Som Meja så ofta sjungit.

Under två år har vi haft en liten solpanel och ett fritidsbatteri för att kunna driva mindre elektriska prylar i torpet. För ett tag sedan gick panelen (som tur var) sönder. När jag i dagarna plockade ner den och skalade av allt bös kom jag till insikt om att det är inte lika enkelt att skapa ett fungerande tolvvoltssystem som det är att öppna ett elabonnemang till sin lägenhet.

Jag har ju som vana att prova mig fram men har nu insett att det är dumt att göra så när det gäller saker som inte går att gräva upp gratis ur marken.

I det första systemet laddade solpanelen batteriet med cirka 20 volt när det solstrålade som mest, och sedan kopplades lampor, iPod och högtalare in på det, som gillade tolv volt. Lamporna är skapligt tåliga dock.

Så, i nästa framtida system kommer den för mig nya prylen regulator att användas. Och efter vad jag förstått så kommer det att fungera betydligt stabilare då. Ska dessutom göra saken bakvänt denna gång och läsa manual och relaterad information först. Och såga sen.

Sista vardagsrumsinlägget

Som sagt så har vi flyttat in nu. Vardagsrummet är klart.

K l a r t.

Det saknas dock ett sista inlägg.

Kaminen muras in i murspisen. Snabb värme ut i rummet och rökgaserna värmer upp murspisen innan de går ut i skorstenen. Draget är något sämre, men det funkar. Vi får se om sotaren har något att säga nästa gång han tittar förbi.

Golvet får sig en till vända med linoljevaxet – denna gång utblandat med ytterligare linolja.

Väggarna blev verkligen intressanta.

Så här blev det. Dagen innan inflyttning.

Vi har påbörjat en fast sida som beskriver hela processen med vardagsrummet, den är än så länge rätt textfattig, men galleriet är klart där man kan stega sig igenom de tre åren på trettio sekunder.

Sidan finns i huvudmenyn på förstasidan. Återkommer när mer information har tillkommit, men håll till godo med de sjuttio bilderna så länge.

Härlig midsommar mitt i flyttkaoset

Haha, jag tyckte den här gamla nostalgibilden passade så bra nu när vi firar inflyttningen i torpet! Det är lite YES – we did it – känsla i den… ?

Ja, vi fick faktiskt en lugn stund på midsommarafton. I år var midsommarvädret på topp – det hade nog inte kunnat bli bättre. Vi firade dessutom med att sova första natten i vårt vardagsrum som äntligen blivit klart under Kristians flinka händer och med god hjälp av vänner. Det var en ljuvlig känsla att äntligen få sitta i vår soffa, som vi inhandlade strax innan vi fick tillträde till Himlalunda och torpet, men ännu inte har hunnit använda. Soffan har nog otåligt väntat på att vardagsrummet skulle bli klart liksom vi, under en massa bäddmadrasser, filtar och täcken.

Inspirerade av familjens Brownes ypperliga grekiska grillbuffé under examensfirandet, försökte vi göra ett litet inspirerat grillförsök under midsommarfirandet. Vi har alltid ansett våra tidigare grillförsök som ganska meningslösa och misslyckade – mer jobb än lön för mödan, om man säger så. Men Brownes hade verkligen slagit huvudet på spiken med följande ingredienser; grillspett med grönskaker som lök, paprika, tomater, champinjoner – och så särskilda för kyckling (men det äter ju inte vegan-wannabees). Vindolmar, ni vet sådana där risklumpar invirande i vinranksblad och supergod tzatsiki (som en vegan-wannabee har  väldigt svårt att motstå). Till det en härlig grekisk sallad, med noggrant utvalt bröd, och lyxiga calamataoliver. Som pricken över i:et (och som ännu en utmaning för vegan-wannabees): grillad halloumi.

Ok, vissa ingredienser uteblev i våran grillning, men den blev ändå väldigt Browneinspirerad och lyckad. Att vakna upp i torpet “dagen efter” var riktigt skönt, det är sådan härlig luft där. Inte det där dammigt instängda som vi upplever i lägenheten. Fågelsången och stillheten gör ju sitt till. Men det allra bästa; hundarna älskar att vakna upp i torpet ännu mer än vi, och vi behöver bara öppna dörren så springer dom ystra ut och rastar sig själva (medans husse och matte kan få en välförtjänt sovmorgon). Worth waiting for – helt enkelt…

Tyvärr verkar det som att vi missar följande evenemang – det krockar med en inplanerad semesterresa söderut. Men vi får hoppas på att vi kan vara med nästa år istället…


Åk till Skogsfestivalen 14-18 juli och delta i manifestationen för gammelskogen!

Skogsfestivalen är ett gränsöverskridande kulturevenemang och en inspirerande mötesplats för skogs- och miljöintresserade. Festivalen är en manifestation för att gammelskogen ska skyddas och för en reform av skogsbruket, med partipolitisk debatt, konserter, film, teater, dans och poesi. Föreläsningar om naturvård, klimat, naturnära skogsbruk, skogshistoria och ekologi. Naturguidningar och exkursioner och många spännande verkstäder inom kultur, hälsa och natur. Det blir ett späckat program för vuxna som barn.

Deltar gör bland andra: reggaeartisten GeneralKnas (från Svenska
Akademien), Esbjörn Hazelius, Invationen (med bland andra Dennis Lyxzén), Fil. doktor Heidi Paltto, professor Bengt Gunnar Jonsson, skogskämpen Mats Karström, skogsbrukaren Lutz Fähser (Tyskland),
poeten Bengt Berg, Teatermaskinen och många, många fler.

Kolla in programmet och köp biljett (förköp endast 250 kr för hela festivalen!): www.skogsfestivalen.org

Arrangörer: Naturskyddsföreningen i Örebro län, Hjärtats Eko och Skydda Skogen, med stöd från Regionförbundet Örebro och föreningen Hopajola.

Ytbehandlingslärdomar

Att gräva upp lera, blanda den på olika vis, förbereda, applicera den och forma och så vidare har varit arbetsamt men aldrig något problem. Problemen kommer mot slutet när detaljarbetet närmar sig. Det är arbetsamt på ett ovant sätt.

Att ta bort färg från trä är till exempel ett klurigt arbete, åtminstone om man inte ska misshandla träet. Visst hjälper det om man tillför värme men det kräver en stadig hand. Hade varit bra att haft en arbetslös och uttråkad kirurg till hjälp. Det kanske inte framkommer bland allt lerprat men trä är också ett trevlig byggmaterial, kanske inte att arbeta med, men det är fint. Speciellt äldre trä med tydliga årsringar. Synd bara att allt trä ska täckmålas så ordentligt. Känns litet som att odla fantastiska blommor för att sedan spackla över dom en ny och platt skepnad. Ett mänskligt drag som verkar gå igen på alla plan och måste vara nedärvt djupt i vår arvsmassa?

Ytbehandling av lergolvet framför murspisen. Det hade uppkommit några sista sprickor, så jag blandade i lera i ytbehandlingen. Tillsammans med linolja, bivax, vatten och såpa. Allt efter dagens tillgängliga intuition.

Färgen i vardagsrummet hade vi bestämt sedan länge. Rosa låter inte helt rätt, men det är åt det hållet. Bilden till höger visar en någesånär rätt nyans. Vi saknade dock ett sådant pigment. Däremot hade vi flera andra. Så en sen kväll (det är då man jobbar bäst på impuls) bestämmer vi oss för att få fram denna färg, eller åtminstone något liknande, utifrån våra befintliga pigment och våra kunskaper i färglära. Efter att ha använt i stort sett allt tillgängligt pigment ser vi att resultatet inte riktigt stämmer överens med vårt mål. Men tänker att det kanske finns en mening med detta och målar ena halvan av rummet under mörkrets inflytande.

Idag har vi en svårbestämd färg, som ibland är grön, ibland blå, ibland grå med lila uppbackning. Och ibland en blandning av dessa. Mycket intressant.

Min intuitons blandning visade sig ha rätt speciella egenskaper även den, och lever ett eget liv. Sånt som man inte förstår och som har ett eget liv låter man bäst vara till man lärt känna det. Spännande fortsättning följer.

När vår flexibla väggfärg torkat var den tvungen att finslipas med torr tvättsvamp och sedan blöttorkas av. Till vårt fina linoljevaxade golvs stora förtret.

Det dammar på rätt bra när man slipar fin lerfärg. Ett alternativ till “20 sekunders arbete, 20 sekunders andning i rummet utanför” är att ha ett andningsfilter. Täta maskor är bra.

Blomsterpraktbusslast

Ju närmare inflyttningsdagen vi kommer och ju närmare ett färdigställt rum vi kommer desto overkligare känns det att vi ska bo här. Jag börjar dessutom bli så smått medveten om vilket projekt vi har gett oss i kast med. Det står dock klart att en förutsättning för att det ska bli något mer av det, än visioner och drömmar, är att vi bor på platsen.

Ända sedan första året vi kom hit så har vi hört från en lokalbefolkning att denna plats är boplats åt en hel del växter, så pass många att det brukade åka busslaster hit med blomintresserat folk. Vi har inte sett någon buss och vet inte hur mycket det ligger i detta; hur tät trafiken var eller hur långt tillbaka i tiden vi pratar om. MEN tidpunkten på året för denna buss skulle vara just precis nu. Veckan innan midsommar, för nu växer det färgranna blommor precis över allt. Det enda vi saknar är fler än ett fåtal maskrosor, men vi jobbar på det och hjälper till med fröspridningen. Nedan följer ett urval av guds små skapelser. Jag är dock inte säker på namnen för alla, så basera inte en hemtenta på detta inlägg.

Hundkex och Vallmo. Häpp!

Blåviol

Gulsopp

Svärmorsviol

Lingongrova

Lupiner

Rödstickling

Slutligen tänkte jag dela med mig av litet andlig kunskap vad gäller lera. När man arbetar med lera så inser man att den ofta spricker när den torkar. De första åren kändes detta jobbigt och onödigt, men så småningom upptäckte jag mönster och samband för att efter lång tid av forskning inse att detta är en kunskapsberättelse från det förgångna. Som att spå i kaffesump – fast åt andra hållet och på riktigt! När man tätar sprickorna är de lättare att avkoda. Tänk på att läsa från vänster till höger, och att ansvarig ande räknar med 13 som bas. I bilden ovan går till exempel att utläsa att Tomas Wassberg tog guld i Calgary 1988, samt att Stalin dog 1963. Nu var det egentligen Gunde Svan som tog guldet, och Stalin dog redan 1953: Men det visar på att sprickorna, med förfinad tolkning, kan vara minst lika träffsäkra som Wikipedia.

Innertaklogg

Veckorna går fortare än vi märker av och inflytten närmar sig med stora steg. Mycket av tiden just nu går åt att få ordning på alla grejer från lägenheten och förbereda oss för ett aningen mer primitivt leverne.

Häromdagen bar vi ut alla plattor som vi slet loss från vardagsrumstaket. Av en händelse hittade vi då ett inlägg på baksidan av en takplatta, som skrevs år 1957. Vi har länge tänkt att vi ska kontakta hembyggdsföreningen för att se vad som finns dokumenterat om den plats vi för tillfället förfogar över, men det har ännu inte blivit av. Men efter att stött på detta drygt femtioåriga inlägg vet vi att torpet byggdes omkring 1800 (fanns dock ingen källhänvisning till den uppgiften), och att det under år 1956 och år 1957 renoverades från ett förfallet skick (efter att varit helt obebott under cirka tio år) av stiftesskogvaktaren för att has som sommarstuga.

En bit av historien på plats. Vi hoppas stöta på fler inlägg. Såna här upptäckter gör det ju inte lättare att låta bli att riva bort fler delar av huset. Men å andra sidan så utvecklas ju RSS-läsarna hela tiden.

Sommar i Himlalunda


Som genom ett trollslag exploderade grönskan och blomsterprakten på gården, medans jag satt som en zombie och kämpade mot deadlines framför datorn. Det känns osannolikt att jag ska få bo på den här platsen om bara några veckor, det kommer verkligen att bli en omställning… Standarden kommer att vara väldigt låg, och arbetet med att reonvera och bygga och rusta kommer att fortgå som förr eftersom endast ett rum i torpet kommer att vara klart och beboeligt…

Jag ser fram emot att få det mer elfritt, mer privat, en boendemiljö som är lika mycket utomhus som inomhus, enkelt, mindre teknologi, och fler timmar i stillhet – förhoppningsvis i en känsla av tidlöshet, där man inte behöver hålla koll på klockan… jag hoppas på en naturligt rytm i vardagen, där man lever efter väder och vind med stor sensitivitet inför sin egen natur; kroppen, behoven…

Busko har egen strand, och det är alltid lika härligt att hälsa på hos honom. Alla hundar blir vilda av glädje. Jag fick prova familjens nyinköpta träeka, och påmindes om uppväxttidens allra mest magiska stunder, då jag tillbringade hela somrarna – mer eller mindre dygnet runt – i en eka tillsammans med en vän. För mig är det höjden av frid att ligga i en eka mitt ute på en stor sjö och titta upp i himlen, höra hur vattnet kluckar och se hur molnen drar förbi, och strunta helt och hållet i var båten driver iväg…

Mot vardagsrummets mållinje

När ett efterlängtat slut närmar sig och det bara är några få enkla saker kvar att göra så tar dessa otroligt orimligt lång tid att få gjorda. Eller så känns det bara så.

Idag blev all lerklining klar. Till stor förvåning räckte ler- och sandmassan på 200 liter. Det brukar alltid gå åt betydligt mer än jag tänker mig. Det här var i och för sig första gången jag räknade på hur mycket som skulle gå åt. Kanske något att göra i fortsättningen också. Väggarna var lätta att göra, tekniskt sett, men värre blev det med murspisen som vi ville behålla ursprungsformen på. Det sista lagret innehåller mestadels sand och liknar murbruk till konsistensen vilket gör att den inte kan formas med händerna, utan kräver en murslev. Så idag insåg jag vilket hantverk det är att vara murare. Jag skulle kunna skylla på att mina murarverktyg inköptes på Jula, men jag skulle gärna komma på något mer.

Nåja, lerarbetet klart till 99,5 procent. Nu återstår att skrapa färg från runtomkring fönster och dörrar. Ett tillsynes enkelt arbete, men ack så fel jag såg. Och efter detta är det bara torktid och färgsättningen kvar (och detaljer, som att ta bort hundratals spik från taket, täta springor och sprickor, installera kamin och en del annat smått som knappt går att se).

Lerklining och takpapp


För två dagar sedan började jag lägga sista lagret av lerkliningen i vardagsrummet. Det är en betydligt magrare blandning och för att få på den ordentligt är murslevar(?) ett måste. Det lager som ligger innerst mot trästommen är väldigt fet med liten mängd sand – vilket klibbar fast bra, men spricker mycket. Det sista lagret klibbar betydligt sämre men spricker å andra sidan inte. Vad jag förstått så är det den princip som används i sammanhanget. Om ett tag får vi se om jag blandat rätt.

I samband med att sista lagret lera kom på plats så insåg jag återigen att taket inte alls är roligt. Kvadratiska rutor av masonit har spikats på det befintliga gamla trätaket, som skymtar under taklisterna. Dessa måste tas bort för att få in leran mot taket – ett infall som får mig att riva ner allt håller på att inträffa; men dras tillbaka i sista stund då den extra arbetsinsatsen, och risken med att trätaket är skadat, ställs mot vår inflyttning om två veckor.

Idag skickade äntligen Solinda in sin uppsats, vilket vi firade med att ta en halv dag ledig med besök hos Busko. Jonna gillar att simma.

Efter utflykten till Busko åker vi mot kvällen ut till torpet för att stänga igen fönster, vilket resulterar i att vi börjar angripa taket. Solinda kommer till torpet efter två veckors instängdhet i lägenheten och ser allt med fräsch blick; det finns ingen återvändo, ingenting som döljer sig bakom rutorna kan vara värre än att behålla dom i kombination med våra vackra lerväggar. Allt trätak är nu frilagt, i fantastiskt skick men med hundratals pappspikar och bitar av alla lager av hundraårigt papptak. En del extrajobb, men det känns otroligt skönt att det blev gjort. Det där taket har liksom hängt över våra huvuden under lång tid.

Några timmar senare är vi klara med vårt infall och rummet känns äntligen som att det kan bli helt fantastiskt fint in i minsta detalj.

Längtan till torpet

Den här våren har jag fått bita ihop, och kämpa mot diverse deadlines framför datorn – medans gäster kommer och går och renoveringen i torpet fortgår… och blommorna slår ut överallt i alla färger och former, och grönskan exploderar i skönhet, prakt och livskraft. Om några få veckor lämnar vi äntligen lägenheten för gott, man kan se det som lägenhetsmuck! Efter det kommer tiden framför datorerna att minimeras och istället kommer vi att få njuta av sommaren och närvaron i naturen… Idag är det extra svårt att sitta här i den instängda och dammiga lägenheten, för vi har ju underbara Busko på besök! Ja, ni ser ju på den purfärska bilden som Kristian precis mailade till mig från torpet, vilka sötnosar man har att längta till… Men som vår kära vän Petri brukar säga; den som väntar på “trevligt besök” väntar alltid för länge… Jag säger; “den som väntar på att få komma till torpet väntar också alldelse för länge…”

Men som Thomas Di Leva så fint twittrade här om dagen;

Waiting develops patience… And patience is the only strength you need*

(är det någon styrka jag saknar – eller skulle behöva mer av – är det just den!)

Att vara ledig

Ibland kan det vara svårt att ta sig ledigt.

Även då det finns mycket att göra, så går det alltid att ta sig tid för ledighet. Och frågar man de som vet bättre så säger dom att det till och med är nödvändigt för att hålla i längden. Jag börjar bli bättre på att vila. I helgen lyckades jag rätt bra. Min plan är att vara ledig varje helg i fortsättningen.

Så, idag var jag i torpet och tog det lugnt och gjorde bara sånt som var roligt.

När dagen var slut fanns det två ljushållare på väggen i vardagsrummet.

Även då jag byggt med lera rätt mycket nu, så har jag aldrig gjort det som leran är som gjord för. Att skulpteras med händerna. (Den däringa ikea-lampan var ett resultat av ett infall i höstas – och som tur är så drog jag elen dåligt så den måste monteras ner.)

Återstår att se hur de känns i morgon; om de får vara kvar som de är. Eller om de får modifieras för att bättre passa in i rummet. Förövrigt var det inte helt enkelt att göra två likadana skulpturer.

För fler bilder från senaste arbetshjälpsbesöket, vrid vingarna till Vistets blogg.

Ännu mer arbetshjälp

Även om man kan uppleva att livet då och då går ut i svår terräng med dåliga skor, så kanske många av dessa gånger är, om inte alltid genvägar, en precis lika bra och bekvämlig väg som den väg vi stakade ut när vi började vår vandring; om vi bara vågar oss på tillit.

Med denna predikliga inledning så väntar nu redan några läsare på ett bokstavligt exempel.

Håll i er: I torsdags började vår lånade bandslipmaskin att brinna. Redan efter att bara avverkat två brädor av det sträva vardagsrumsgolvet.

Fn jvl skt och vi som har en deadline snarast hur ska det nu gå!” och en uppsjö av liknande meningar blir tillgängliga att använda helt gratis. Men den här gången lät jag bli att göra så.

En halvtimme senare hör en vän av sig och frågar om vi är intresserade av hjälp under ett drygt dygn. Vad som händer är att deadlinen som sattes i började av veckan klaras av ändå, dessutom med en halvtimme plustid i timbanken. Så vi hann dessutom få i vår vän en god måltid innan den tolv timmar långa tågresan tog vid. Till detta ska ju även nämnas värdet av att få träffa någon vi tyvärr inte har möjlighet att träffa så ofta. Så i detta fall blev den nya vägen inte bara en lika bra väg som den utstakade utan en bättre väg.

Men innan vi tittar närmare på vad vi åstadkom så tar vi två bilder från onsdagen.

Taket i vardagsrummet var målat med vit krita. Vi har haft återkommande tankar på att ta ner masonitplattorna(?) och hoppas på ett fint trätak därunder; men det känns som om vi måste sluta någonstans, och risken att det skulle vara skadat känns liten. Vi har även haft flera tankar om färgsättning i samma rum. Det slutade nu med mörka färger rakt igenom och det vita taket passar inte in. Jag vet inte mycket om kritans egenskaper men vidhäftigheten verkar vara låg. Vid lerkliningen av väggen råkade taket ligga för nära för att undvika leran, så.., så för att inte bli för långrandig – vi blandade en hink med lervatten och provmålade hela taket.

Bilden ovan visar färgen i taket i ett otorkat tillstånd. Det blir betydligt ljusare när vattnet gått ur. Hur det fungerade? Om färgen lades på tunt så fäste den väldigt bra, men så fort det blev ett tjockare lager så sprack det och lossnade. Så alternativen nu är att slipa sprickfläckarna och dra på ett nytt tunt lager, ett annat är att utveckla blandningen. Kanske med en del fin sand eller silt, eller tillsätta en del linolja och se vad som händer. Vi får se vad som händer.

Nu tillbaka till ersättningsbandslipen. Som sagt ovan så var våra återanvända golvplankor i rätt otrevligt skick för barfota fötter. Så det krävdes en del arbete för att få dom nöjda. En del kanske skulle ha hyrt en riktig golvslip och vips på en kväll fått ett jämnt och till utseendet nytt golv, men av olika anledningar tillhörde vi en annan del. Vi visste vilka våra krav på golvet var, men Vistet hjälpte oss med en kärnfull formulering: “Man får snubbla men inte skära sig.”

Vår jakthund har som princip att misstro alla manliga karaktärer till en början – detta fick även Vistet erfara. Den absoluta majoriteten blir alltid accepterad efter ett tag men vår vän blev även någon att vilja vara nära. Förbryllande, men mycket roligt att bevittna.

Så småningom hade vi avväpnat brädorna från sina vapen, och vi kunde fortsätta med dammsugning och såpatvättning innan nästa steg.

Fylla större sprickor med fogmassa. I form av lera.

Vi har lagt flera ton lergolv i vårt lilla torp, men hittills inte fått se det slutgiltiga resultatet någonstans. Idag lades (runt murspisen) det absolut sista lagret, och bara torkning och linoljevax återstår – spännande!

Så, en halvtimme innan fredagens deadline ligger golvet med linoljevax från Allbäcks, som vi fick som en gåva av Karin och Roland på Futura Ekogård.

Efter att ha tänkt flytta in här under tre långa år så har det nu i dagarna kommit en känsla av att det faktiskt kommer att hända. På riktigt. Och det snart.

Slutligen, än en gång: Stort tack till Mia, Gustav och Vistet för Er fantastiska arbetsinsats!

Arbetshjälp

Det blir en kort inlägg idag. Ett alltför kort inlägg för att kunna väga mot den innehållsrika helgen.

Nu börjar lerkliningen i vardagsrummet äntligen lida mot sitt slut. Här förbereds den sista massan av lera, halm och sand.

I helgen fick vi arbetshjälp! Mia och Gustav kom hit och jobbade oavbrutet i två dygn. Det blev mycket gjort och extra roligt och dessutom är det givande med ögon som inte är hemmablinda. Förutom att styra upp arbetsschemat och ta fram fin rålera så lade de i stort sett hela det andra lagret lergolv i köket.

Och så här fint blev det – tack för all hjälp!

Se fler bilder i det enkla galleriet nedan.

Lertrubbel

Det är inte mycket kvar av lerkliningen i vardagsrummet nu. Men den lera som bröts och förbereddes i höstas är slut och lergropen var i stort behov av att fås i god form efter stilltjen det senaste halvåret. Eftersom detta krävde en hel del energi samt den tidspress jag satt på att få väggarna klara så fuskade jag litet när den nya leran togs upp.

För att spara tid så tog jag upp leran i stora delar i hopp om att den ändå skulle kunna vispas ut efter en tid i vatten.

Detta visade sig vara alldeles för optimistiskt och det effektivaste sättet blev ändå att använda inverterad-kebab-tekniken.

Tänkte visa den vägg som blev frostskadad under vintern. Så här ser den ut idag, och det ska bli spännande att se hur den tar sig.

Samma bit av vägg fast högre upp. Denna del hade hunnit torka nästan helt innan frosten kom in. Nånting att tänka på i framtiden. Kan tillägga att det ska till ett tunt sista lager som fyller sprickorna.

Och som en del kanske märkte så har vi äntligen fått tillbaka en fungerande kamera igen!

Lerklining, säsong två

photo0048

Då var vi igång igen. Med lerkliningen av vardgasrummet, som började i höstas. Jag tror jag visste då att vi inte skulle hinna klart innan vintern tog vid, men nu fick vi lära oss av egen erfarenhet att bygga med lera är säsongsberoende. Den fjärdedel som hann bli en del av innerväggen frös ihop, och tappade sitt fäste samtidigt som vintern. Den verkar dock ha satt tillbaka sig en aning, men just den delen blir mest spännande att se hur den artar sig om ett år. En positiv effekt vinterkylan har med sig dock är att den lera som ligger på vänt utomhus blir frostsprängd och mycket lättarbetad på våren.

.

photo0050

Det första som blev gjort så snart det blev varmare var det lilla lergolvet framför murspisen. Sista lagret på plats och väntandes torka och linoljevax. Kan tillägga som litet kuriosa att vi hade gott om rådjur på gården under vintern, till följd av snödjupet som sträckte sig över stängslet. Och det gav rätt fina fibrer som de hade samlat ihop och lagt i högar. Precis så att räckte till det sista lerlagret.

.

photo0049

Som sagt tidigare ett antal gånger så kräver lerbygge inga pengar men väl en arbetsinsats. Efter att tagit upp leran ur marken och bearbetat den, blandas den med en större del grov sand och kutterspån. Sedan hälls den ut på golvet och trampas ut. Finfördelat halm strös ut och trampas in. Den rullas ihop och trampas ut, och sedan återupprepas denna procedur ett antal gånger. Det kan tilläggas att jag inte vet om det här är någon vedertagen metod.

Det här är den del som kan vara klurig att göra för hö- och halmallergiker kan jag tänka mig, men å andra sidan skulle det kunna vara ett gratis gympass på en och en halv timme åt någon som vanligtvis betalar hundra spänn för nått liknande. Det är kanske svårt att se av bilden viken omfattning det är på mängden, så för den som lättare kan greppa siffror så är det en fjärdedels kubik på ett halv ton sand, lera, kutterspån och halm. I den ordningen. Förut var jag duktig på att dokumentera förhållandet dem emellan, men har nu insett att det är lättare att blanda tills det känns rätt.

.

photo0047

En dörr för mycket. Enklast vore att slita bort karmarna och täcka igen allt, men då vi vill att så mycket av torpet ska gå att återställa efter vår framfart så blev det en vägg alldeles framför den istället. Och tomrummet fylldes med sågspån. Så ni som kommer på besök: undvik att öppna dörren till vänster efter ytterdörren.

.

photo0046

Och så här fint blev det efter några timmar!

.

photo0045

I brist på kamera så dokumenterar vi med en mobiltelefon. Påminner nästan om en kamera!

Vårväder och ackumulerat tankvatten

sdc11181

Uppehållstiden i torpet blir längre och längre för var dag, och ett första vårtecken har dykt upp. Det är fortfarande en hel del snö kvar men den försvinner uppskattat snabbt.

.

sdc11183

Efter att allt arbete varit nerfruset i flera månader så handlar det mesta arbetet just nu om att återställa och förbereda utomhus. Den lera som blandades inne i torpet har nu tinat, men det behövs snart mer. Så någon vacker dag här framöver blir det till att tömma och snygga till lerbrottet.

.

sdc11184

Hittills har jag inte kört fast med bilen på väg till gården. Men det är nog bara en tidsfråga, för vägen är lerigare än någonsin och att försöka ta sig in på tomten med bil längre än några meter är omöjligt. Häromdagen blev dock nya parkeringsplatsen (direkt inanför grinden) parkerbar, saknas bara några vändor grus.

Vidare så har vi fått en begagnad ackumulatortank som skulle slängas – fantastiskt passande!

.

sdc11188

Efter några vändor med konservöppnaren så blev den förberedd att sättas in i det icke än konstruerade uppvärmningssytemet.

.

sdc11190

Även då de 150 litrarna var upptagna av luft och inte vatten så var den rätt otymplig att flytta. Kändes rätt bra att inte all snö hade försvunnit, just då.

Vaknat ur idet

Idag var vi i torpet för första gången sedan snön tog över vår plats. Vi har varit här nästan varje dag för hundarnas skull.

Men idag började det nya året med den nya arbetsinsatsen.

sdc11109

sdc11128

En sak som inte har fått sin klarhet än är hur vi ska få tillgång till Internet i blivande hemmet. Att få tillbaka den gamla trådteleledningen kräver en hel del pengar, samt energi för att driva adsl-modemet. En enklare lösning vore ju att köpa ett litet smidigt 3G-modem, och vips så behövs bara litet solenergi för att hålla den bärbara datorn vid liv. Men då kommer det här med att stödja och använda sig av 3G-masterna som gjort Sverige till en enda stor nåldyna. Inte helt lätt det där.

.

Även om taken ser tunga ut, så har de klarat sig bra. Men jag bestämde mig ändå för att befria verandataket från tyngden (och skotta fram den lilla solpanelen en andra gång för i år).

sdc11115

.

Efter en del vägande och beräkningar i snön kom jag fram till att varje kvadratmeter snö på taket väger 120 kilogram. För enbart verandataket innebar det en total tyngd av 1,7 ton. Det motsvarar 23 personer på 75 kilo var. Eller 2800 stora paket av bregott.

sdc11120

.

Vi har fortfarande inte fått tag i ny ved men det fanns en del gamla pinnar i vedförrådet som har fått börja värma byggnaden idag, vilket gjorde att temperaturen kom över till plus på första gången sedan i början av december förra året. Den lilla solpanelen på söderväggen har även den börjat värma uteluft och skickar in den genom ventilen. Inte mycket till effekt, men det känns litet vår av att den bara öppnar sig. Och visst ser det ut som om våren är på väg!

sdc11117

.

Nu har vi snart haft torpet i tre år. Även om vi ibland kan önska oss att det skulle ha varit beboeligt redan första året så är vi ändå glada att det tagit sin tid. För det är nu vi kan göra det vi verkligen vill. Dels har vi lärt oss en hel del samt hunnit göra både en och två och 30 ritningar på möjliga lösningar. De flesta av dessa har aldrig kommit ner på papper, annars hade det varit roligt attt sammanställa alla idéer i ett inlägg., för att se hela processen. Det allt har lett till är ett rätt koncentrerat arbete för att kunna börja bo permanent på platsen. Vi har även insett och bestämt oss för att ta in hjälp för vissa delar av bygget. Dels av kunskapsskäl men framför allt för att det kommer att gå så mycket fortare att komma frammåt.
Nedan en bild från slutet av januari i år.

sdc10988

Och här nedan är två stycken som aldrig tycks tröttna på snön.

sdc11023


Som i Narnia

Ja, nu har himlalunda-bloggen fått vila ett tag, och de väggar som vi hann med är beklädda med frusen lera. Det ska bli spännande att se hur detta gestaltar sig när temperaturen hamnar på plus igen… Inte mycket arbete har blivit gjort i torpet men vi har ändå fått tillfälle att njuta av platsen i dess obekanta skrud…

sdc10573

Så här mycket snö har vi inte sett på dessa breddgrader sedan vi flyttade söder ut för snart fyra år sedan… från Umeå, en stad som vi saknar och längtar till ibland… och som vi spontant åkte till efter julhelgen som en liten nostalgitripp på ca 100 mil extra… Men det var det värt, det var väldigt givande att återuppleva staden där vi studerade och lade grunden för allt vi varit med om de senaste åren i stort och smått. Det blev lixom som att knyta ihop säcken…

.

sdc10637

Om vi tyckte att vi hade mycket snö här nere så fick vi så vi teg där uppe. Det var drunkningrisk (eller vad man kallar det när det gäller snö) för hundarna. Själv blev jag smått chockad när jag skulle gena över ett litet dike och hamnade med snö ända upp till midjan och knappt kunde röra på benen.

.

sdc10713

Hundarna verkade  dock uppskatta snökaoset, speciellt Jonna. Leia var däremot lite mer reserverad – speciellt när graderna kröp under de minus tjugo. Borta bra men hemma bäst efter 2-3 veckors besökande i Umeå-, Gävle- och Avesta-trakten blev det dags att åka hem igen… då var man rätt redo för det. Hundarna med, trots att dom är rätt resvana.

.f

sdc10758

Lertunnorna såg rätt översnöade ut. Det finns inget som får en att längta efter våren som väntan på att kunna ta tag i renoveringprojekten igen… Men som alltid – när det står stilla i det praktiska brukar det hända desto mer i det visionära skapandet. Nu har vi utvecklat våra idéer ännu mer, för att slutligen förhoppningsvis landa i den optimala lösningen, men mer om det ska vi inte avslöja här och nu… är det väntans tider så är det!

.

sdc10760

Vi har ju haft allehanda idéer om hur vi ska kunna bo på gården permanent, med så låga kostnader för renovering som möjligt, utan att behöva bygga på annat sätt än det vi brinner för; ekologiskt och bärkraftigt. Olika områden av gården har fått agera potentiella platser för boningshus under olika perioder, alternativt för gäststuga eller andra funktionella byggnader. Ibland kanske man kan tycka att allt tar sådan tid, men när man får nya idéer som verkar överlägsna de tidigare är man tacksam över att man inte hann påbörja något av det andra. Kanske är den eviga renoveringen av torpet – för att inte tala om verandan – en välsignelse, då det förhindrar oss från att förhasta oss.

.

sdc10762

Det känns väldigt speciellt att för första gången se gårdens alla olika miljöer klädda med så mycket snö. Det är väldigt vackert – allt det glittrande och frusna. Faktsikt har jag inte lika mycket emot snön nu när den har kommit och är så vacker, som innan när den retades med att sakta nalkas och hota vår lerorgie.

sdc10783

Nu är vi efter många om och men med två hundar, så som det var tänkt. Jonna och Leia förgyller vår tillvaro, medans Seidi äntligen har hittat hem längre söder ut och delar sina dagar med en vacker dalmatinerhanne på landet. Det var en svår och prövande tid innan allt hade rotts i land, för det är alltid svårt att skiljas från de man älskar. Men när man har upplevt sorgen fullt ut brukar den släppa och en slags fridfullhet träder in, som sakta övergår till glädje… Efter 15 månader kan vi äntligen konstatera att omhändertagandet av hundarna fick ett lyckligt slut. Alla fyra har fått jättefina hem hos människor med öppna hjärtan, och som en påminnelse av allt det goda som hundkaoset medförde har vi Jonna – som redan har hunnit bli ett och ett halvt år! Även i dom svåraste stunderna påminde Jonna oss om att vi aldrig kunde ångra vad vi gett oss in i.

.

sdc10827

Ibland känns det som att vintern förvandlar hela naturen till ett konstmuseum där man får vistas i stillhet med allra största respekt. När inte solen lyser  så mycket och så ofta får man istället söka solen i sitt hjärta.

.

sdc10847

Vi förgyller våra vinterdagar med regelbundna turer till vadstena. Där får hundarna springa lösa och leka och busa på piren, var efter vi går och fikar på rådhuskonditoriet. Idag var det minestronesoppa och smörgås, som alltid följs av en kopp te eller kaffe och ett wienerbröd. Dettta är dagar som förygyller årstiden. Konstigt nog brukar vi aldrig besöka Vadstena sommartid…

.

sdc10854

Gårdens speciella skönhet kommer av träden som lever där. Jag älskar träd, har alltid gjort det. För mig är dom heliga. På våran gård får dom leva orörda medans skogarna obarmhärtigt skövlas runtomkring. I den vita vinterskruden påminner vyn över gården om bilder ur filmen Narnia tycker jag…T

D.

sdc10856

Det är på ett sätt lugnare att vara i torpet nu – när vi inte kan renovera eller jobba i trädgården. Det blir mer av den här avslappnade tiden, när man bara är där och njuter och slappnar av. Så som det egentligen borde vara på sommaren när man ska ha semester. Konstigt att vi ens kan stava till semester längre, senast var Kreta 2003. Om man inte ska räkna vår lilla tripp över jul och nyår, men jag vet inte om ca 200 mils bilkörning under riktigt dåliga vägförhållanden och 20 minusgrader och intensiva familjevisiter kan räknas som semester?

.

sdc10865

Men hundarna kan roa sig vintertid i alla fall. Vågar knappt berätta vad dom sysslade med härom dagen. Jag kan bara konstatera att djur dör i naturen, så även unga små rådjur. Och många hundar har spårsinne och gillar blodiga ben… Nu pratar vi inte mer om det.  Det fanns onekeligen olika åsikter om hur somliga i familjen skulle få hantera kadavret, men tre mot en – vad gör man…

.

sdc10867

Trots att fåglarna blev kraftigt försummade under värsta minusgraderna ett par veckor över jul och nyår, så svek dom oss inte. Dom kom tillbaka och förgyllde vår tillvaro så snart vi erbjöd lite delikata bollar igen. Vad vore ett torp och en gård utan fågelliv?

.

sdc10876

Favoriterna på gården just nu – sorry alla andra träd, men det måste helt enkelt sägas – det är ju hängbjörkarna. Det finns inga andra i arbresfamiljen som bär upp gnistrande is och snö så bra!

.

sdc10897

Nästa år ska det inte vara is på verandarumsfönstren har vi bestämt. Då ska även fjärde väggen vara uppe, och vi ska mer eller mindre bo i detta hus. Och det vore ju på tiden… (Ja vi får väl se, jag har hört att år 2010 ska va ett miraklernas år)   ; )

.

sdc10902

En liten insöad vinterhälsning från oss, och om någon läser vår lilla blogg passar vi på att önska ett Gott Nytt 2010 fyllt av magi och mirakler!

Frammåt och uppåt väggarna

Nu är det fem veckor sedan vi hade ett inlägg med bilder, så det är på sin plats nu. Även om tillvaron i stort tas upp av annat än torpargöra just nu så flyter arbetet på riktigt bra och det känns skönt att känna att det går frammåt.

sdc10362

Rörspisen som sotaren ansåg vara i behov av renovering har renoverats med några stenar och lera (med en liten del murbruk i). Nu fungerar den och använder man den på rätt sätt är den en effektiv värmekälla.

.

sdc10368

Löven har fallit och lagt sig som en tjock matta. Nu skulle man ju kunna hyra en lövblås och samla ihop alla löv, köra dom till avfallsanläggningen och sedan nästa år åka till trädgårdshandeln och köpa näring till trädgården. Eller så låter man löven ligga kvar.

.

sdc10389

De sista väggarna med gammal lera och amerikatidningar från 1880 har rensats rena och fina. Det syns inte på bilden, men det dammade rätt så bra. Nästa gång ska jag använda andningsfilter.

.

sdc10394

Hörnhyllor har tillverkats från de delar av det äldsta köksgolvet som inte var uppätna. Med ljustrevliga LEDs på 0,6 Watt stycket.

.

sdc10407

Snö hart fallit. Men försvann lika snabbt som det kom. Det var kul så länge det varade.

.

sdc10417

Lerkliningslera har tillverkats. Femtio liter grundlera, ett fat med kobajs (antagligen för litet för att göra nån skillnad, men det var mest för sakens skull liksom), en gul hink med sågspån, en stor hink med halm och en och en halv vit hink med stenmjöl. Är detta bra proportioner för lerklining kanske någon undrar. Det undrar jag också. Tiden längre fram får ge svar.

.

sdc10419

Det ska medges att jag använde an tidsbesparande enhet för att få fram en finare trådform av halmen. Morfars gamla flismaskin. Fungerade jättefint och levererade en beundransvärd slutprodukt. Kul att den kom till användning också. För vad använder man en flismaskin till annars? Flisar kvistar? Varför då i så fall? En tanke som slagit mig flera gånger är varför vi inte samsas mer med våra maskiner; den tid jag använder en flismaskin eller en jordfräs eller en borrmaskin utslagen på ett år är ju minimal. Vore det inte bra om kommunen ordnade ett maskinparksbibliotek där alla kunde lämna in sina maskiner och sedan fanns de för allmän utlåning. Det skulle ju spara en massa resurser. Bra idé, så gör vi!

.

sdc10429

Och slutligen idag: lerkliningen av vardagsrummet har börjat! Det känns bra att det äntligen har gjort det för det har talats om det rätt länge nu. Nästan så länge att man trodde att det bara fanns i fantasivärlden. Men i detta nu händer det. Det är väldigt intressant (och efterlängtat roligt) och skulle vara ett perfekt tillfälle att bjuda likasinnade att medverka och också lära sig hur det fungerar och ska göras. Men förutom att det görs på skumma och utspridda tider så har jag faktiskt ingen aning om vad jag gör egentligen eller åtminstone inte hur slutresultatet kommer att bli. Men det verkar lovande, tycker jag.

Det känns bra.

Och det är ju det viktiga.

Men lerkliningskursen får vänta till det är dags för nästa rum.

:)

Den oundvikliga hösten

Det svåraste att lära mig när jag jobbar med lera är hur mycket material det går åt för olika moment.

När man flyttar från en lägenhet till en annan går det att använda sig av formeln “du har alltid tio gånger mer saker än du tror, oavsett vad du tror”. Det brukar stämma som oftast. Men när det gäller att räkna ut (nåja, om man räknar på det går det såklart att komma fram till ett svar, men man vill ju inte gå några genvägar) hur mycket massa som går åt för till exempel ett golv eller en vägg så är det betydligt svårare. Just nu verkar formeln vara: “Oavsett hur mycket du förberer så kommer det inte att räcka, oavsett hur mycket du förbereder”. :)

sdc10201

.

Här börjades det grävas för ett halvår sedan. Sedan blev det inte mer. Men ibland är det tur att saker stannar av. För att kunna tas upp på nytt när allt fallit på plats!

sdc10207

.

Hösten är här. Oundvikligen. Som sagt. Precis som förra året. Det är som om årstiderna upprepar sig.

sdc10243

.

Så, med den ofrånkomliga insikten att det är senhöst och kyla i den yttre verkligheten så kom också insikten att att allt som planerades inte blir av. Men förvånadsvärt enkelt accepterades det. Och vi får låta vissa saker bero, och koncentrera oss på andra.

Det saknas ett lager till verandagolvet, och det får läggas i vår. Det kommer dock att bli intressant hur golvet nedan artar sig då det består av två vitt skilda delar: dels ett stampat lerbetonggolv med sten och grus, och dels ett lergolv med sågspån som enda ballast.

sdc10254

En ovanlig dag

Idag blev jag ledig. Stängde av väckarklockan i sömnen och vaknade klockan nio. Det hade varit kallt under natten, men frammåt lunch blev det strålande sol som vore det sommar – om vi bortser från de rådande tolv graderna. Vi (hundarna och jag – vi är ju inne på ensammenvecka nummer två snart) bestämde oss för en heldag i torpet.

Inga studier eller hemsida. Bara torpet.

sdc10122

I senaste inlägget klagade jag på nerbytet från systemkamera till billig pocketkamera. Idag tänkte jag göra tvärtom – se till fördelarna.

.

sdc10128

Egentligen finns det bara en fördel. Men den är rätt stor: kameran går ATT HA MED SIG utan vidare ansträngning. Och därmed blir det fler bra bilder tagna. Sedan att man inte kan dra upp dom i 70×100 är ju en annan sak. Men det är ju rätt svårt att skriva ut en bild från en systemkamera i 70X100 också, om man aldrig tog bilden.

.

sdc10104

Under åren vi haft torpet har vi fått en hel del små grejer från alla dess håll. De flesta ligger bara i ett förråd. Och ligger. Men då och då hoppar de upp och kommer till användning. Som dessa vadderade gummivantar från far min. Vad ska man ha dom till? Jo, när det varit frost och man ska bygga upp en lervägg av tvågradig lera. Då är de himla behändiga. Lera som material är fantastiskt att arbeta med! När det är sommar och varmt. Att jobba med iskall lera är fruktansvärt. Tack för handskarna far!

.

sdc10136

Björnar äter massor av blåbär på hösten för att bli feta och går sedan och lägger sig när det blir kallt och vissa fåglar flyger söderut. Dom gör så jämnt utan att fundera på om det skulle vara kul att göra nått annat. Människor är inte lika konsekventa. En del får för sig att bygga en veranda av blöt lera alldeles innan vintern tar vid. Det är inte så klokt. Men å andra sidan har människan den fantastiska förmågan att komma på kreativa lösningar på okloka beslut. Om vi grillar inomhus idag på verandagolvet så får vi mat, SAMT att golvet torkar! Två flugor i en smäll liksom. Säg den björn som skulle komma på den idén!

.

sdc10140

Att bryta lera går fortare och fortare. Nu har vi gått över till ett grövre verktyg – spaden. Men fortfarande arbetandes efter principen inverterad kebab.

Efter en dygn i badkaret går det att vispa upp den här till skapligt bra lergröt.

.

sdc10152

Som sagt, vissa bilder blir bara tagna med en kompakt liten pluttekamera.

En vanlig dag

Det är en helt vanlig dag, som Kjell Höglund brukar sjunga.

sdc10088

.

sdc10094

Vi har lera i massor på tomten, och kutter-/sågspån gratis från en bekants lilla såg alldeles i närheten. Så istället för att göra en lerbetongvägg som tänkt så får det bli en lera och kutter-/sågspånvägg. Till golvet vågar jag dock inte använda det, så den lilla del som är kvar av golvet får dröja.

.

sdc10089

.

sdc10096

För ett tag sedan hade jag besök av en nära vän som hjälpte mig lägga ett golv. Under besöket tittade han sig omkring och sade liksom för sig själv: “Hoppas att ni kommer att få bo här någon gång och inte bara arbeta här…”.

Den meningen dyker upp varje dag i mitt huvud.

Men, som man brukar säga: “Life is not a journey, it is a trip”.

Sista refrängen

Kanske sjunger vår trio av vildhundar på sista refrängen nu… Om någon vecka har vi bara en duo om allt går som vi hoppas. Vi har hittat en familj som skulle kunna vara den rätta för Seidi. Det är en väldigt jobbig process, som tär både på tid och energi och ekonomi – men det värsta är känslorna, dom kluvna… Ibland undrar jag hur jag ska klara av det, men på något sätt har jag alltid klarat av allt hittills i mitt liv – och vet någonstans inom mig att jag kommer att klara av alla prövningar som kommer i min väg… Allt har en mening och ett syfte. Om vi överlämnar Seidi till någon annan ska det inte finnas några tvivel om att hon kommer att få det bättre än hos oss – och inte bara bättre, utan riktigt bra. Hon ska vara en lycklig hund i resten av sitt liv, och vi ska inte förlora kontakten med henne. Seidi ska finnas kvar i våra liv precis som Busko, den underbara hundkillen som nu lever fri, lycklig och älskad i Malexander. Någonstans inom mig ska jag finna styrkan som jag behöver för att kunna göra detta – lämna Seidi – och på något sätt ska vi finna kraft, tid och pengar för att kunna genomgå processen. Kosmos är med oss ;)

Tills vidare leker hundarna vidare i Himlalunda, kanske ovetandes om den separation som väntar… Ingen vet hur det ska sluta, det gäller att ha tillit.
sdc100593

sdc100741

sdc10083

Sega lergolv och nytt hopp

Förutom att tidsplaner för närvarande är fullständigt odugliga så kommer även den närmaste tidens bildpublicering bli litet suddigare och inte lika precis.

_igp7697

Detta var någon vecka sedan. Leran löst packad, 1,2 kubik. Det skulle behövas ytterligare en halv kubik för att komma i rätt nivå.

.

img_1054

Verandan har fått ett temporärt tak för att kunna få tillverkningen så nära som möjligt.

img_1057

Det första lagret av lerbetongen i köket packas ihop efter en vecka, då vattenhalten minskat till en mer lagom nivå.

.

img_1060

Även lerbrottet har fått sig ett temporärt tak. Vi får se hur länge det stannar innan vinden lyfter det till andra platser.

.

sdc10005

Lager nummer två till stora delar lagt. Det material som vi passade på att hämta hem med chevan tog slut förvånadsvärt snabbt. Det går trögare nu, men samtidigt känns det kul att bli tvingad att hämta ALLT material från olika platser på tomten, istället för att hämta vissa delar från grustag. Det ligger ju en stor tjusning i att veta att allt byggamterial kommer inom tjugo meter…

.

sdc10008

 

En härlig dag…

Idag fyller Kristian år och det ville solen fira genom att hålla sig framme hela dagen med underbara dagstemperaturer. Själva firade vi med att lägga sista handen vid brukshotellet, arbeta vidare med utvecklandet av Ecotopias hemsida, och smula ner rejäla klumpar lera i en tunna vatten som ska vispas när det löst upp sig lite. Vi har även hunnit med Schwartswald i solen, bus och lek med hundarna och förbereder oss nu inför en filmkväll med Eldflugornas grav, chips, dipp, kex och ost.

En bra dag alltså – även om den kanske inte visat prov på vår allra bästa kosthållning. Det är förunderligt hur stor betydelse maten har när man firar något. Tänk er att fira utan något ätbart eller drickbart, hur gör man då? I och för sig – jag har firat saker och ting med meditation och fasta, men det gör man sällan tillsammans med andra. Men det är härligt att göra det med andra, jag vet att det försigkommer.

Under morgondagen väntar flera timmar multimediaundervisning för Kristian via datorn – det är ganska häftigt hur man kan delta i en föreläsning som äger rum i ett klassrum fullt av studenter många, många mil bort. Dessutom kan man samtidigt ställa frågor och  få svar, och vara med och “rita” i föreläsningsklottret. Ja, det var annat än på min tid det… eller nåt. Det var både bättre och sämre förr kan man säga.

Hoppet gror när löven börjar falla…

img_10101

Bilden ovan tog jag när vi hämtade lecakulor utanför Linköping. Man köper alltså en sån där säck, och vi tömde den med hink in i Chevan. Det här är ju några veckor sedan, och Chevan lever ett nytt liv i Stockholm nu – och det är vi ju väldigt glada över, även om den  var väldigt praktisk.

Hoppet börjar komma tillbaka igen, om att den där kvällen i stillhet med en brasa i kaminen och en varm kopp te inte är så långt borta längre. Vi börjar ju faktiskt få golv i torpet, och inte vilka golv som helst! Nu när det börjar närma sig blir det allt mer roligt att vara i torpet och jobba. Det sista är ju mest inspirerande tycker jag – när man får färgsätta, dekorera och inreda.

Kristian har åkt i väg till Östersund på exkursion med nya studiekamraterna och hundarna och jag varvar tiden i lägenheten med timmar i torpet. När han kommer hem igen ska vi lägga på sista lagret lera både på köksgolvet och verandrarumsgolvet. Det ska bli roligt.

Maskinerna är våra vänner

Idag är är det den elfte september. Jag hade som mål att få köksgolvet lagt innan jag åker iväg några dagar. Cementvispen kom inte igår heller.

Men så tänkte jag att man kan ju inte låta sig påverkas av ett stormarknad som säljer saker som är gjorda för att gå sönder.

Så jag började prova alternativa sätt att blanda ihop lerbetongen; flera olika sätt att tillsätta materialet under vispningen med 150-watts-borrmaskinen, blanda med vattnigare lera och sedan lägga på snabbtork. Sedan gick jag ifrån borrmaskinen och började jobba med händerna. Det bästa sättat var att baka ihop allt som en deg, det blev fantastiskt bra – men tog ungefär lika lång tid. Och dessutom tog det rätt hårt på händerna med alla vassa stenar.

Bara till köket behövs 600 liter. Det är en sån där siffra som man inte vill tänka på när man står där och får ihop tre liter på en timme.

Sedan kom det till mig – den tanke som ända sedan studiebesöket i Steninge har legat som i dvala i bakhuvudet.

Förutom en massa märkliga prylar och diverse material fick jag efter min morfar även en gammal jordfräs. Jag har länge tänkt använda den för att blanda material, men den har kännts så klumpig – nått man använder tillsammans med en grävare när man bygger hus på 100 kubik. Inte för en futtig halv kubik liksom. Och så måste man ju ha nån plats att blanda allt också.

Men när den väl var framtagen, avborstad, tankad och oljad och tio skottkärror grus, sand och lera hade hamnat i en hög på ett lämpligt ställe, och jag hade lyckats starta den och lärt mig den hantera så hade jag fått en fantastisk fin lerbetong på 600 liter.

Sexhundra liter på tre timmar totalt. Från tanke till att den ligger färdigt att slängas in i köket.

En fantastisk upplevelse!

Jag kan tänka mig att en del av er tänker att jag är rätt långsam i mina tankar och att detta borde ha prövats för ett halvår sedan.

Men man lär sig så mycket mer när man går den långa vägen, tänker jag…

Sedan denna religiösa upplevelse snurrar samma låt om och om och om igen i mitt huvud.

Maskinerna är våra vänner
utan dom inget paradis
maskinerna är våra vänner
naturligtvis

Tryck på en knapp
och lampan lyser
tryck på en knapp
när du fryser
tryck på en knapp

Du ska inte längre slita
i ditt anletes svett
du ska ägna dig åt vetenskap och konst
har jag fel eller rätt?

Tryck på en knapp
så startar en motor
tryck på en knapp
så räknar en dator
tryck på en knapp

Du ska inte längre släpa
på Sisyfos sätt
du ska ägna dig åt kärlek och kultur
har jag fel eller rätt?

Text och musik: Kjell Höglund. (Förkortat variant – det saknas några verser)

För stunden tror jag han är inne på rätt spår.

Kylskåpet delvis installerat

Det finns många stenar hos oss. När vardagsrummet grävdes ur var de mest till besvär och jobbiga att slänga ut genom fönstret. Men i och med att de nu kommer till användning så får de ett betydligt mer positivt bemötande när de dyker upp.

_igp7599

Den största delen av utgrävningen bestod av matjord och trä på väg att bli det. Den jorden grävdes ur helt så att det bara fanns sand kvar (drygt en halv meter försvann). Däremot ligger det organisk jord kvar under stensockeln. Vi får se om det kommer att märkas nån gång.

.

_igp7606

Den här veckan fick vi hjälp igen under två dagar. När vi väl får hjälp brukar jag passa på att välja ut moment som liksom inte blir av annars. De som tar emot en aning av någon anledning. Förra gången blev det trägolvet i vardagsrummet, denna gång experiment kylskåp.

.

_igp7610

Tanken är alltså att ett rör som ligger nergävt till marken utanför ska leda uteluften 20 meter därifrån och 1,5 meter under markytan och på så sätt kyla ner luften en aning. Sedan finns ett till rör på tunnans andra sida som ventilerar ut luften genom golvet och slutligen upp genom en kanal i skorstenen. Börjar tvivla på att det kommer att bli åtta grader, men vi kan ju alltid hoppas på det. Och skulle det inte fungera alls så kan man ju alltid förvara en fin hammare eller gummistövlar därunder luckan i golvet.

Nu återstår bara att få igång materialtillverkningen av lerbetonggolvet. Jag har insett att en borrmaskin inte är tillräckligt effektiv att använda för blandningen så jag har beställt en litet kraftigare handhållen cementvisp. Tyvärr gjorde jag det på Julas Internetbutik – vilken verkar vara lika funktionell och långt ifrån användning i skarpt läge som kylskåpet ovan. Så vi får se när det blir möjligt att lägga golvet. Uppskattningsvis kommer det att gå åt mellan 4- och 500 liter.

Gräva vidare i köket

Utgrävningen fortsätter och börjar lida mot sitt slut. Några saker som måste göras innan lecakulorna och lerbetonggolvet åker på är att förbereda för el, kylskåp och ventilation för kylskåpet – ventilationen ut ska upp genom skorstenen är det tänkt. Det är såna här grejer som brukar få tiden att ta slut.

Men det löser sig säkert. Målet är att lergolvet ska vara lagt innan den 13 september.

Hittade förövrigt en del benknotor under murstocken. Kanske en stor kanin som lade sig för sin sista vintervila, eller en gammal mörk hemlighet måntro?

_igp7594

Le och du skall bli glad

Vi har under en kortare tid haft.., förmånen(?) att  bekanta oss med och utnyttja en stor och gammal bil. Vi hoppas bli av med den nu. Inte för att den är opraktisk. Men den är dyr och spyr ut mer bös än bilprovningen ens vill veta om (den är befriad från alla gränsvärden!!!). Så vi säljer den. Hade vi haft råd skulle vi behålla den och göra om den till en gäststuga.

Hursomhelst så har vi under denna korta tid haft enormt mycket nytta av den. Vi har flyttat lägenhet, hämtat badkar, lecakulor, grus, sand och så vidare.

Till köket behövs grus och lecakulor. Det är det sista vi behöver hämta på ett bra tag. Så vi försöker hinna med så mycket som möjligt av detta samtidigt som vi försöker sälja den.

_igp7508

För varje gång så packar jag in mer än föregående gång. Idag blev det makkadam. Litet väl mycket. För ett regnigt underlag. Så jag halkade av banan. Rätt rejält. Det gick inte att backa eftersom det blev för tvärt, så det fanns bara en väg. Frammåt och uppåt.

.

_igp7522

Under en dryg timme kämpade vi. Men bilen rörde sig bara sidledes. Över en fantastiskt kastanj vi hittade på en asfalterad väg (rotsystemet låg bara i lövtäcket på asfalten och kunde lätt flyttas). Nu är den rejält tilltygad och bränd och vi får se om den kan återhämta sig från chocken.

Kan ju lägga till att jag tömde ur allt grus (mer än ett ton) innan jag försökte komma loss. Så nu ligger grushögen 22 meter norrare och fem meter lägre än planerat.

När man är på dåligt humör så blir ansiktet buttert av minspelet.

Om man tvingar sig att le så ändras också humöret. Jag provade i en halvtimme efter ovan incident. Funkade rätt bra.

Risk för  kramp, men också för att det kan gå över styr, om man inte passar sig.

.

_igp7514

Köket. Här läggs det tredje och sista lergolvet i torpet. Det blir olika varianter i varje rum. Eftersom det blir sent på året så kommer vi att hoppa över halminblandningen och låta det vara helt oorganiskt. Även i detta rum var det en del sten. Men istället för att slänga ut dom så tar vi upp dom ur jorden, borstar dom rena och lägger tillbaka som fyllning med gruset. Sedan blir det leca. Grus är billigt och leca dyrt.

.

_igp7513

Det här med kylskåp har vi ju funderat på länge. Men måste erkänna att när det nu är dags så blir det en paniklösning. Tror dock att det blir bra. Ett experiment förstås, men ett nödvändigt sådant. Det blir luftkylt men funderar att även göra det förberett för vattenkylning.

.

_igp7531

Andra vändan grus gick bättre.

Trägolvet lagt

_igp7473

Under helgen som var fick jag besök och välbehövlig hjälp av en vän. Jag börjar inse att jag aldrig blir någon snickare. Så det var extra värdefullt att få hjälp med att lägga in trägolvet igen. Vi använde de gamla brädorna som låg under alla lager av plastmattor. Drygt hälften av golvet gick att återanvända. När de lade golvet för länge länge sedan så lät man ibland kärnsidan vara nedåt och ibland uppåt. Så att vi vände på allt gjorde varken till eller från i detta fall.

Under åtta timmar lade vi halva golvet.

.

_igp7486

Under de följande 2,5 dagarna lade jag den resterande hälften.

.

_igp7480

Det tog längre tid, men jag var ju tvungen att bryta upp varje bräda från köket innan den kunde läggas på plats. Det tog litet extra tid.

Nu hoppas vi bara på en sista gigantisk punktinsats innan den kalla hösten – att bryta upp och gräva ur köksgolvet, fylla med leca och lägga åtminstone ett lager lerbetong.

.

_igp7490

Nu passade det sig även bra att lägga det andra lagret av det lilla lergolvet framför murspisen. Grundleran är något magrare nu, så denna blandning består av en del lera, två delar sand och en del söndertrasad halm. Det återstår nu drygt en centimeter åt det sista lagret.

.

_igp7499

Så. Klart att torka. Det gick åt ganska exakt 60 liter färdigt material till denna lilla del. Den absolut största arbetsinsatsen går åt till materialtillverkningen. Så det läggs ner mycket energi på att tänka ut sätt att effektivisera det momentet.

Lera, sand, blod, svett och tårar…

… jag säger så här …

För att kunna uppskatta friden kanske man måste ha upplevt kaoset?

(Ibland testas man – genom att motgångarna gaddar ihop sig och anfaller en från alla håll samtidigt!!! )

Det finns en dröm, en vision, ett mål;

En kväll, med sådan där sprakande, eldig solnedgång, när det är lite kallt ute… sitter vi i vår mjuka soffa i verandarummet och ser hur solen sjunker bortom horizonten bakom trädtopparna. Allt är tyst och stilla, någon hund kanske bjäbbar lite i sömnen, och det sprakar och knäpper om veden i brasan. Mörkret faller. En varsin kopp te. Och vi får vara här – på den här platsen, i friden, i stillheten, i skönheten. Det är en väldigt speciell plats. I en väldigt speciell tid.

Och då, om vi kommer dit – eller som den optimistiske skulle säga; NÄR vi kommer dit, då kan vi känna att vi har förtjänat att sitta där. Det är oss förunnat, för vi har förvaltat platsen väl. Med öppet hjärta och med sensitiva val har vi rustat och renoverat hela torpet, med så ekologisk och bärkraftig resursåtgång som möjligt. Vi har kämpat och slitit i två till tre år, och inte gett upp ens när motgång efter motgång radade upp sig och ville knäcka oss. Inte ens när vi var så trötta att vi inte ens kunde sova. Vi har utmanat alla våra rädslor och satt all vår (falska) trygghet på spel.

_igp73161

Det är mycket tack vare hundarna vi kommer att klara det om  vi klarar det. För hundarna har alltid varit första prioritet; det var dom som fick oss att skaffa gården trots att det verkade omöjligt för oss att genomdriva när ingen av oss hade fast inkomst. Det var hundarna som fick oss att skaffa större och bättre bil. Det var för hundarnas skull vi aldrig gav upp, utan kämpade vidare. Utan hundarna hade vi fastnat i några fasta lönearbeten på heltid, men hundarna gjorde det omöjligt. En av oss måste alltid vara hemma med hundarna. Tack vare hundarna förverkligar vi nu våra visioner. På grund av hundarna har vi levt i ett kaos i drygt två års tid. När belöningen kommer, i form av den där kvällen i verandarummet – då när solen går ner, och allt är tyst och fridfullt, då vet vi att vi har gjort oss förtjänta av den, och att hundarna har spelat nyckelroller i processen.

Och även om visionen inte skulle gå i uppfyllelse, om allt skulle krascha precis innan sista stenen är lagd – så har drömmarna som drivit oss ändå varit så härliga och resan så fylld av liv, kraft och rörelse, att det är omöjligt att ångra sig ändå! Om kronofogden kommer och vill ta allt ifrån mig ska jag le honom i ansiktet och säga “det var värt det!”

Men sådana dystra tankar ska vi inte blanda vår lera med. Det händer saker i praktiken också.

_igp7383

Första lagret lera täcker nu halva verandrarums-golvet; bliden ovan visar alltså ett tidigare skede. I avsaknad av leca-kulor experimenterar vi med att fylla ut sista decimetern med stenar. På grund av arbetsledarens andra mer inkomstbringande projekt har jag varit tvungen att kavla upp ärmarna och omvandlas till en äkta ( förhoppningsvis temporär) grovarbetare. Kristian har således blandat leran – och jag har lagt den i hans frånvaro. Jag tror resultatet blev rätt bra, det är egentligen inte så svårt; inte för den tålmodige (men jag är inte den tålmodigaste av typer).

_igp7374

Det är möjligt att jag har ansetts lite bekväm av mig och något undanflyende när det gäller grovarbetet – det är väl inte riktigt min grej – men jag måste få säga att det här med att lägga lergolv var riktigt roligt, och jag blev själv förvånad över min driftiga uthållighet i sammanhanget. Det var som att leran talade till mig. Jag är faktiskt lite förvånad över mig själv, det hade jag aldrig trott. Undrar var det här ska sluta…?

_igp7366

Nå väl, mycket händer i vårt liv nu (också). Vi har ju blivit med tre hundar igen, och det är ingenting vi skulle ha önskat eller valt – men Seidi är oss lika kär nu som dom andra två, och vad gör man? Vi försöker halvhjärtat finna ett hem via kontakter åt denna underbara hund – men jag vägrar resolut börja annonsera, det träsket ger jag mig inte in i igen. Samtidigt har vi flyttat tillbaka till vår gamla lägenhet endast 4 km från torpet, precis avslutat sommarvikariatet, är inne på slut-tampen av hotellarbetet, har genomfört ett nervkittlande bilbyte, avslutar sommarkurser och har hemsideuppdrag. Det är alltså fullt upp! Men vi räknar med att det mesta har lugnat ner sig i slutet av augusti. (hehe, vem trodde på det)




Montera ner fuskbygget

Nu tar vi tag i verandan igen. Och börjar då att riva upp dag tolv till dag 26. Detta är ett både komiskt och tragiskt arbete. Så mycket tid. Till ingen nytta. Inte bara det; det var ett enormt resursslöseri också. Det hade varit bättre att spendera denna tid framför Starcraft eller Diablo 2. Det är ju dessutom roligt 100% av tiden. Nåja, inte innan man fått scroll of portal och måste tillbaka flera nivåer bara för att köpa tre mana portions, men efter det.

Nåja. Nu rivs ett fantastiskt fuskbygge upp. Med plast. Utan alls vindtäthet och med en isolering som till och med de desperata vinterråttorna antagligen satt och klagade på hela den kalla årstiden.

Hur tänkte jag? Jag måste ju ha varit medveten? Men det är ju av erfarenhet man lär sig…?  ; )

_igp7239

.

_igp7241

Å andra sidan. Något som gjordes ordentligt. Spikandet.

.

_igp7244

 

Gräva runt och bygga vägg

_igp7232

Nu är vi igång igen. Vädret fortfarande något instabilt och dränker lerbrottet om vart annat, men humöret är åter på topp. Så pass att köket städades igår, och väntar nu bara på att få vara en verkstad tills allt är klart. Alla detaljer vad gäller formgivning av vardagsrum och veranda är nu också klara. Det känns otroligt lättat.

.

_igp7233

Vardagsrummet får nu bara vänta och torka ut ordentlig medan energi läggs på verandan och.., nedan.

.

_igp7235

De två senaste dagarna har har fått hjälp med utgrävningen runt grunden. Totalt sju timmar, men man hinner en bra bit bara man är fokuserad och fler än en.

.

_igp7234

Som en födelsedagspresent dök denna bordsten upp under dräneringsutgrävningen. Jag tycker om att ta hand om stenar och ge dom en plats. Denna ska få smälta in i lerväggen på verandan och bli ett fantastiskt hörnbord.

Regn, depression och nödknut

Nu är golvet i vardagsrummet helt klart. Slipat och såpat! Denna helg ska vi slutklina väggarna och på måndag börja med köket och verandan. Här går det undan vill vi mena! You bet!

Fast.

Näe. Det var ju inte så det blev. Inte i närheten.

Regn i en vecka. Ingenting händer. Allt går bakåt. Jag dras med.

Långt ner i mörkret.

Som i en existensiell kris!

Hjääälp!

Vi säljer skiten. Flyttar bort till ny stad. Börjar om. Växer upp. Med ordentligt jobb. Börjar betala av skulder och börjar göra nytta – på riktigt! Bor i lägenhet med sopnedkast, lyssnar på musik i hörlurar, dricker vin och skrattar på balkong, använder sköljmedel till mina jeans så att de blir mjuka i samma ögonblick jag tar kliver i dom,  jag får en lön varje månad – som jag jobbat ihop. Jag sover länge med gott samvete på lördag och söndag förmiddag. Jag börjar engagera mig i saker som är verkliga. Som arbetslöshet och ekonomisk kris, strängare straff för grov brottslighet och politik på europanivå. Livet blir enkelt och så där bekvämt och lustfyllt som vårt enda liv borde vara. Det är slut på famlandet och fumlandet i mörkret, efter något som kanske inte ens finns.

Hallå! Regn? Fortfarande? I en vecka till? Men jag då?

Det är likadant varje gång. Men hjälper det?

Inte denna gång. Heller.

Men nu börjar det skingra sig, efter en vecka, och som Roland brukar säga: Efter regnet kommer solsken (4:01).

Vi är som väder.

Är det konstigt att vi då alltid pratar väder med varandra?

Nåja.

Några bilder innan stormen.

_igp7192

I sista stund dras elen in i leran. Litet overkill med kabel som klarar 500 volt, men å andra sidan kanske nästa generation blir glada när de river murspisen och monterar in plasmaskärm och passande grafikkort för WoW 4.

.

_igp7196

Lerbrytningen i lerbrottet har förändrats i och med att slutlerbearbetningen effektiviserats och helt hoppar över torkprocessen.

Nu gäller att behandla lerbrottet som en inverterad kebab.

(Regnet fyllde hela lerdagbrottet med vatten. Idag hinkade jag bort två kubik. Och tanken slog mig: en ny grävd brunn. Enligt sägen ska det tidigare ha gjorts försök att gräva efter ny källa just här. Men de var nog inte tillräckligt ihärdiga. Ni vet den där gamla generationen: Men vaddå orka gräva brunn, äh typ vaddå ge mig fett med sill och potäter!)

.

_igp7200

Fyra nybegagnade tunnor från falurödfärgfirman i Motala för femtio pix styck gör att nu jäklar går det att förbereda en massa material för kommande regneveckor och stormskurar.

.

_igp7202

Det sista lagret lera innan golvplankorna äntligen får läggas tillbaka. Det är rätt tidsödande, men jag har en fantastiskt fin egenskap i sammanhanget: jag gillar enformiga och oändliga moment, jag till och med förtrollas av dom. Bara dom är enkla. Och enformiga. Jag liksom försvinner i dom. Blir en del av dom. Jag skulle vara en fantastiskt tillgång i en fabrik där man sätts vid en maskin och får en bit metall i vänster hand, stansar den med ett fottramp och skickar den vidare med höger hand. Om och om igen. Som en fantastisk saga som man kan höra hur många gånger som helst!

Problem uppstår dock om jag i vänster hand plötsligt får en morot, som krossas i stansmaskinen och höger hand får samla upp en orange pöl på golvet som är helt omöjlig att skicka vidare.

Vad kan man då göra annat än sucka och gråta.

.

_igp7204

Parallellt med att delar av ledningen haft en existensiell kris och gått i terapi så  har produktutvecklingsavdelningen jobbat vidare som ingenting hänt och tagit fram värsta grejen till borrmaskinen: mjukar upp leran och blandar som jämn massa på en fjärdedel av tiden – Häpp! (Vi måste dock räkna taggarna efter varje slutförd tunna…).

.

Ja. Mer än så här blir det inte i detta inlägg.

Det slutar inte vid solskenet som  man kanske kunde tro.

Men molnen har skingrats. Och jag ger mig den på att jag redan ser fram emot nästa månatliga utbetalning som staten lånar mig under tre år för att få ta av mig strumporna och kavla upp byxbenen, kliva i badkaret och klampa och stampa runt lera, sand och halm och kanske till och med en del kodynga till en fin och klistrande massa att kasta på innerväggarna med ett glatt gäng.

Trixet är att se vädret som väder. Varken mer eller mindre (jag har suttit en timme och tänkt ut ett sätt att knyta ihop säcken på ett klokt sätt, utan vidare framgång, så.., vi kan väl bara nöja oss med en nödknut.).

Det blir bättre nästa gång.

Efter regnet kommer solsken.

Fantastiskt torkväder

_igp7026

Det var ett tag sedan det skrevs nu. Precis som förra gången, men denna gång beror det på att vi har varit i torpet och jobbat nästan hela tiden. Framsidan, som vi tänkte göra fin inför sommaren, har blivit en riktigt arbetsplats, och det stora lyftet i arbetsmoment kom med badkar nummer två. Det första vi hittade var ett gjutjärnsbadkar som var alldeles för fint för att ha som blandare. Det andra vi hittade var också egentligen för fint – med inbyggd blandare. Men det fick ändå bli lerbetongblandningsbadkaret (häpp!). Får vi dessutom igång vattnet från dagvattenkällan så kopplas det in till detta badkar.

.

_igp7034

Badkaret var en enorm lättnad för allt handarbete som hittills varit rådande. Och dessutom himla skoj att få arbeta med fötterna!

.

_igp7043

Det är alltså ett fantastiskt torkväder just nu, så mesta tiden går åt att producera och förtorka delar som ska in i vardagsrumsgolvet och då bara behöva foga ihop allt med litet lerbruk. Det borde förkorta den totala torkprocessen rejält.

.

_igp7054

Så, nu börjar de sista lerbaserade delarna av golvet att falla på plats. Snart dags för de gamla plankorna att återvända.

.

_igp7056

Lergolvet framför murspisen. Idag kom första grässtrået upp. Jag hade förväntat fler. Tidigare. Men blir det bara detta så får vi vara rädda om det eftersom det blir indikatorn när det är dags att lägga nästa lager lera.

Inga lätta kulor

Det är inte alla dagar jag känner att det vore en fantastisk befrielse om jag kunde självantända och bara lämna ett par rykande skor efter mig.

Men idag var en sån dag.

“Hej, jag vill köpa två storsäckar med lecakulor – kan jag hämta dom med släpvagn?”

“Jaja, inga problem!”

Väl framme vid Gärstadverket visar det sig att säckarna är rätt höga. Och inte slutna upptill. Jag har med mig ett par spännband och hittar några gamla säckar som jag försöker få till ett tätt upptill så att inte kulorna ska ramla ur.

Det går sådär. Det blåser starka vindar och flera gånger får jag springa och hämta ivägflugna säckar under fastsurrningsprocessen.

“… Men kommer det här att gå bra tror du?”

“Jaja, men spänn fast ordenligt, en del vickar omkull med lasset i första kurvan här utanför, hö hö hö!”

Väl i färd råkar jag ta snabbaste vägen hem. E4:an. Utan eftertanke.

Och det är ungefär nu jag önskade att någon kunde plocka bort mig från jordens yta och bort till ett rymdskepp i en annan galax full med tradolan.

En lätt överlastad släpvagn, utan vare sig fungerande blinkers eller stoppljus, det blåser stormvindar och lasten har fler likheter med ett segel än med ett ankare. Och som majonäs på moset så flyger det av kulor litet då och då i full fart mot bakomvarande trafik.

Fem kilometer till nästa avfart – Häpp!

_igp7004

Nåja, efter ett längre stopp vid Jula för djupandning, extrapacketering och tips från erfaren kartläsare så bär det av hemmåt under något säkrare omständigheter.

.

_igp7017

Att åka fem mil med tomt släp, få säckarna lastade och åka hem tog sex timmar.

Att utföra momentet ovan tog tre…

.

_igp7018

Men nu jäklar är de på plats! Äntligen!

Något dyrare än väntat blev det också, 1800 kronor per säck (tack för generöst bidrag!).

Nu känns det som om resten av rummet kommer att gå hur lätt som helst!

:D

Första lagret lergolv lagt

_igp6991

Ganska precis 200 liter lecakulor gick åt att fylla ut grunden för lergolvet.

.

_igp7003

När det var gjort var det bara att blanda ihop lera, halm och sand. Det är rätt arbetskrävande att knåda ihop allt. Jag har fortfarande inte kommit på någon bra arbetsbesparande enhet för detta moment, så jag får blanda för hand så länge. Ett badkar skulle dock underlätta väsentligt.

.

_igp7000

Lerblandningen arbetas sedan in i det översta lagret av lecakulorna så att det bildar ett skikt på mellan fem och tio centimeter. Nu får det torka ordentligt innan nästa lager appliceras.

Arbetet återupptas

Sakta men säkert börjar arbetet i torpet komma igång igen, efter en längre tids stiltje.

Vi har kommit fram till att fylla upp med lecakulor ända upp till golvet och täta muren runtom, istället för att ha en del luft under och ventilation. Så nu är det till att hitta ett billigt sätt att få hem några kubikmeter med leca.

_igp6906

Hade vi börjat med detta idag, så skulle vi istället för trägolv lagt ett lergolv direkt på lecakulorna.

Men nu kommer enbart den närmaste halvmetern närmast rörspisen att bli ett lergolv, i detta rum. Å andra sidan kan nog det vara bra att börja med detta på en mindre yta eftersom det inte verkar vara helt lätt att lägga ett lergolv för första gången.

.

_igp6894

Det känns väldigt bra att ha hittat jord med hög lerhalt äntligen, det som däremot är tråkigt är hur enormt arbetsamt det är att jobba med fet lera! Det känns inte som jag hittat rätt metod än… Kanske är det dags att leta efter en sån däringa lerkvarn begagnad från Blocket. :)

Festförberedelser

Idag hände något i torpet äntligen!

Vi gjorde inflyttningsfestdryck.

Fyra liter maskrosvin har påbörjats. Lagom att förtäras om tre år när inflyttningsfesten äger rum.

Skulle huset dröja ett eller två år ytterligare kan vi ju glädjas att vinet smakar bättre ju längre det dröjer.

dsc00035

Tagit bort formen

Just nu händer inte mycket i torpet, och det kommer det inte att göra den närmaste månaden heller. Men därefter, om allt går som det bör, så tar allt en hejdundrandes fart – både vad gäller färdigställande av torp och nybyggnation av verkstaden.

.

_igp6523

Jag fick dock tillfälle att stampa sista lagret och ta bort formen från jordväggen. Intressant att se hur de olika blandningarna blev i packad form. Jag glömde ju att täcka över allt en natt så det är en väldans massa inpackat vatten. Ska bli spännande att se hur länge den står upp.

_igp6529

Några gamla betongpannor åkte på och vips så fint det blev!

.

För övrigt så har vi äntligen hittat, vad som verkar vara, riktigt fet och trevlig lera. På egen tomt.

_igp6437

Blommat över & stampad jord

_igp6405

Efter att bara varit borta för fem dagar kommer jag hem till en helt utslagen lönn och en nästintill överblommat körsbärsträd.

.

_igp6408

Det är bra torktider, och blocken har nu samlats ihop på höjden och får en vecka till på sig att torka ut helt.

.

_igp6418

Studieresan med Bärkraftigt byggande och boende var väldigt inspirerande, och närmast fick det mig att stampa en egen jordvägg.

Det gick sådär utan förberedelser.

Men jag fortsätter till toppen är nådd och formen tas bort.

Gjuta halmblock

Vi provar oss fram.

_igp5555

Ibland blir det helt fel.

Så pass fel att man undrar hur man tänkte när man började…

.

_igp5646

Några veckor senare och vi är framme idag och där vi skulle ha varit för några veckor sedan; om vi inte börjat fundera så mycket själva.

Nu är prövningen att hitta det rätta förhållandet mellan halm, vatten och lera. På bilden ovan alldeles för litet vatten.

.

_igp5718

Halm är lätt, och lera tungt. Även om man tycket att halmen utgör den största delen så är det leran som tar över när man vänder och vrider på allt.

.

_igp5760

Häpp! Första blocket av, vad vi gissar, ok kvalitet klar för torkning.

Återstår nu bara trettioen stycken.

.

_igp5772

Det mesta vad gäller verktyg och tillbehör går att improvisera fram, men är det något man inte klarar sig utan så är det en borrmaskin.

Borrmaskin verkar vara ett måste. Hur klarade sig lerbyggarna för hundra år sedan?

.

_igp5781

Dagens skörd: tolv ler- och halmblock. Nu återstår att se hur lång tid det tar för dom att torka. Vågar man hoppas på två veckor eller kortare, tro?

Förvandla trapp

_igp5561

Då och då önskar jag att de som hade torpet innan oss slipper se vad vi gör nu. Det känns som om allt arbete de lade ned rivs upp av oss. Klickergolvet är ett minne blott, och allt de skruvat ihop har jag snart skruvat isär. Det måste kännas som ett otacksamt utfört arbete.

Men allt kommer dock till anvädning! Bara i en annan form…

.

_igp5562

Snickaren som  kom med råd inför nya golvet rekommenderade impregnerat längst ner mot marken. Jag vet faktiskt inte vad det impregnerade träet innehåller, men det finns säkert en bra anledning att ingenting angriper det. Så, att köpa nytt impregnerat virke kändes  rätt så omöjligt. Men däremot fanns det ju en till trappa på gården som inte var förvandlad ännu.

Nu är den det.

.

_igp5636

I morgon blir sista dagen med enbart snickeri. De bärade delarna av golvet blir klart då.

Så härefter varvar vi dränering, lerblockgjutning, tätning och blindbottentillskärning. Och justja, det ska in en del grus också. Nu utan skottkärra; men hink går också bra. Även om man förstår vikten av hjulet.

Samla barr till stacken

Idag fick vi låna ett släp hela dagen. Så vi passade på att hämta ett lass grus och ett lass sand, och så det viktigaste just nu: halmbal.

Det råder tydligen stor brist på halm just nu, så att hitta halm till salu runt grannars var omöjligt. Vi var tvungena att åka två mil bort, och dessutom köpa en bal på cirka ett halvt ton. Dessutom till ett pris tre gånger högre än det vanliga. Men det blir nog bra. Halmen är från 2007 och av råg och höst(?)halmstyp.

_igp5564

Det var väldigt enkelt att hämta halmen. Den passade bra på kärran. Problemet kom när vi skulle lossa.

.

_igp5624

Men efter ett antal misslyckade försök så lättade den från släpet och står nu bara och väntar på att få blanda ihop sig med leran i tvättunnan.

Underbara dagar

Vi har varit helt arbetsbefriade under några dagar och haft väldig tur med vädret. Mycket har blivit gjort i torpet.

_igp5499

Vi bygger golv i vardagsrummet, ordnar rabatter, flyttar omkring växter, och snyggar till grillplatsen… och leker med bollar.

_igp5553

Fjärilarna och humlorna har kommit liksom vackra vårblommor, och våra nyplanterade påsk-penséer.

_igp5558

Fikastunderna är riktigt mysiga, när vi äntligen har fixat bord och stolar bakom torpet, och igår grillade vi för första gången i år vid den tillfixade grillplatsen.

Våren är en härlig tid när man har en vacker plats att vara på. Något jag har längtat efter under många, långa år. Det blev faktiskt lite sommarstugekänslor över det hela – det vilar en frid över platsen. Jag tillbringade min barndoms och tonårs somrar i Strängnäs – Lundby sommarstugeområde vid Mälaren, men stugan såldes till min stora förtvivlan för några år sedan Mitt mål har länge varit att återskapa den tillvaro av glådje, frid och inspiration som jag alltid upplevde där. Nu är det väldigt nära, Himlalundas potential är expansiv, trots avsaknaden av den fantastiska skog som skövlades bortom torpet för ett år sedan.

Vardagsrumsgolvet

De senaste dagarna har vi haft mycket tid i torpet, och det har dessutom varit fantastiskt väder.

Efter en liten vardagsrumssvacka så är vi igång igen, och hittar vi bara halm efter helgen och får till oss ett släp med singel så borde det inte vara alltför långt borta innan vi kan börja sova över här hemma igen.

_igp5556

Hitta formerna

_igp5473

Eftersom vi inte fått virket till nya golvet och när vädret var som aldrig förr, så passade det bra att försöka hitta formen och metoden att göra lerblocken som ska ligga i trossbotten. Det gäller att acceptera att det kommer att ta tid innan allt flyter på. Men man måste ju börja någonstans.

.

_igp5480

Ett annat projekt vi har, nåja jag är ensam om det här, är att lerklina bilen. Det fäster förvånadsvärt bra, men man måste lägga på tunna lager som hinner torka mellan gångerna.

Idag ringde en arbetsgivare och påpekade att det står en lerhög på parkeringen och att hans son har en högtryckstvätt. Jag försöker förklara men det är svårt: det är sådana enorma fördelar med en lerklinad bil, den buffrar värmen under dagen så när det är stekandes varmt ute  så är bilen sval och trivsam, och under kvällen så avger leran värmen till bilen så att du får en jämn och behaglig temperatur även på natten – och allt detta utan energislukande klimatanläggning. Vidare jämnas luftfuktigheten ut inom en radie av tio meter vilket gör det behagligt att andas oavsett torka i luft, och dessutom blir det aldrig imma på rutorna. Hur svårbegripligt ska det vara?

Dessutom är det ju snyggt!

.

_igp5491

Här har jag provat att måla med en lera med linoljeinblandning.

.

_igp5492

Så här ser fördelningen ut när man löser upp den ursprungliga lerkliningen från 1888. En stor andel granbarr.

.

_igp5482

Nermot vägen har vi planterat de tre spireorna vi fick för några tior seeent i höstas. De glömdes bort en aning till nu, så vi får se om de tar sig. De var litet oroväckande torra.

.

_igp5484

Vårblomman. Välkommen.

.

_igp5489

Och så här blev det när granarna tog plats på den kulle som skapades av de nittio skottkärrrorna från vardagsrummet.

Ett litet nedslag just nu är att just skottkärran har gett upp. Det var tråkigt; inte bara för att vi inte har någon annan utan också för att den var grön och fin och minst fyrtio år gammal.

Men allt förändras ju hela tiden. Skottkärror också.

:)

En svunnen tid – 1888

Så blev utgävningen av vardagsrummet klar. Nittio skottkärror av fin matjord, och så en hel drös med sten på det. Nu är det bara att börja bygga upp det nya golvet. Jag har fått litet handledning av kunnig snickare.

När vi ändå höll på så tog vi bort innerpanelen. Dels för att få bort alla lager av plastfärger men också för att vi vill göra en ny lerklining.

Nu har ju värmen kommit och motar snabbt ner kylan i djupet igen, så nu kan vi börja ta fram leran som både ska gjutas i block för att läggas i golvet, men också förberedas att ha på väggarna.

.

_igp5285

Under träpanelen, på den befintliga lerkliningen, sitter tidningspapper. Man gjorde tydligen så innan man tapetserade. Men det blev inga tapeter här.

Tidningarna är missionstidningar från 1888. Så gissningsvis är det därikring torpet lerklinades, och kanske även byggdes?

.

Det går inte att spara tidningarna hela, men jag har fotat av alla sidor och bränt på en cd.

Här nedan kommer några utdrag:

_igp5291

Visst är det trevligt med någonting här i världen som inte förändras, det bli inga överaskningar och man kan inte känna sig lurad. Här mirakelprylannonsen; Precis likada då som nu.

.

_igp5292

Under ett av fönstren måste det till en del lagning, men i övrigt var virket riktigt fint. Med tanke på all fukt den utsats för. Men det var ju annat virke då.

Träden fälldes ju inte efter 45 år på den tiden. Men å andra sidan har vi ju en effektiv impregnering idag.

.

_igp5293

Är det en slump att de två ÖNSKAS-rubrikerna har olika teckenstorlek?

.

_igp5295

Dagens marknadspriser. (Vad är en stut?!)

.

_igp5296

Svanenmärkta tapeter anno 1888?

.

För övrigt så har denna hemsida fått tillbaka möjligheten att registrera e-postadresser och därmed skicka ett brev varje gång det skrivs någonting.

Se högerspalten till.., höger.., härintill.. (Skriv in din e-postadress och klicka på “Subscribe”.)

:)

Valters ättlingar

Valter är en man som nu njuter av friden och harmonin på andra sidan tillsammans med sin fru och sin hund Isa. Innan han lämnade jordelivet hann han ändå samla på sig en hel del… prylar. Att vara både “skrotsamlare” (“prylsamlare” kanske låter finare?) och uppfinnare är en väldigt bra kombination. I Valters hem kunde man hitta alla möjliga och omöjliga slags uppfinningar. Skaparglädjen var alltså motorn i Valter, och vi hoppas att han fortsätter uppfinna på Andra Sidan – i det eviga nuet.

En av Valters ättlingar verkar ha en hel del gemensamt med sin morfar – och jag råkar ha insiderinformation om detta, eftersom ju Kristian och jag lever tillsammans. Jag tycker att den här samlar- och uppfinnargenen är väldigt charmig! (Jag har länge misstänkt att även brodern har blivit berikad med den).

Mycket roligt kan denna gen bidra med. Mycket prylar också. Idag höll vi till exempel på att bli ett stycke gigantiskt böjt rör i järn rikare. Det var väldigt stort och tungt. Vi försöker införa en slags familjetradition på söndagarna – då vi tillsammans med hundarna gör utflykter till olika platser. Denna gråtrista söndag bar det av till härliga Malexander och sjön Sommen. När man har två vildhundar blir utflykterna alltid glada och livliga även om inte solen skiner.

Mijlötänket har dragits till sin spets – det här röret kan väl inte ligga här i vattenbrynet och drälla? Man riktigt hör och känner hur Valter-genen sätter igång, och Kristian får ett sådant där introvert och fundersamt ansiktsuttryck och man inser att han för tillfället inte är kontaktbar. Jag frågar om han har någon idé om hur tingesten hamnat där i vattenbrynet? Ingen blir förvånad när vi under den kilometerlånga promenaden tillbaka till bilen har med oss det gigantiska röret. Kristian bär. Man måste ju ta till vara på och återanvända. Konstiga blickar från folk som påtar i sina plaskiga trädgårdar.

Väl hemma igen med hotell- och middagsbestyr går det upp ett ljus – och med mig gapskrattandes i bilen och två förvånade hundar där bak åker vi alltså milen tillbaka till Malexander, och promenerar med schabraket tillbaka till stranden – som ju faktiskt är en liten båthamn för sommargästerna. Röret används givetvis till båtförtöjning!

Hahahahahaaahaaa hohohohohoohooo…

Ja det är härligt med kreativitet och miljötänkare!!!

dsc00028dsc00029dsc00032

Göra kol i tunna

_igp5263

Leta rätt på en liten tunna och en större. Om de har lock får man öppna med stor konservöppnare. Vill man ha uppmärksamhet från grannar kan man göra detta på en söndag morgon, ty det ekar rätt rejält över nejderna.

.

_igp5264

Sedan bränner man ur den från gamla råttor och dyligt.

.

_igp5269

Fyll den lilla tunnan med bösvirke som inte går att återanvända.

.

_igp5270

Ställ den lilla tunnan upp-och-ner i den stora tunnan.

.

_igp5273

Fyll ut tomrummet med bränsle, tänd på och låt det brinna ut.

.

_igp5280

FEL!

Var inte för nyfiken och glutta på lilla tunnan för tidigt. Då brinner kolet upp.

.

_igp5281

BÄTTRE!

Vänta minst ett dygn innan ni lyfter ur den lilla tunnan ur den stora. Den här bilden är litet dålig i undervisningssyfte, eftersom den lilla tunnan står utanför den stora.

.

_igp5303

När allt har kallnat återstår finfin kol som man kan lägga i jorden där man vill att det ska bli livat.

VIll ni veta mer om varför man ska kola, och vad man kan använda kolet till så ska ni besöka:

Folke Günthers hemsida

Det är även därifrån jag tagit instruktionerna för kolningen med två tunnor. En sak som dock skiljer är att hans stora tunna har större luftintag nertill, men min tunna är ganska gammal och har redan en massa hål. Dessutom virar jag in den stora tunnan med en plåt, för att öka värmen en aning.

Vi fångade en vårdag…

_igp5242

Äntligen har jag fått lite tid i torpet… och det var ingen dålig dag heller – med värmande sol och många plusgrader för att vara i mars.

Det är dags att börja gräva ut för dränering runt hela torpet. Efter att ha grävt ur hela vardagsrummet – så att det nu mera bara är ett stort hål med stenbumlingar i där – har ju Kristian blivit något av en expert på dylikt. Vi tar alltså en kofot och skrapar loss jord, öser den i hinkar och kastar stenar åt sidan – häller böset i skottkärran och vandrar iväg och tömmer den med jämna mellanrum på vallen som ska bli insynsskydd och granplatå.

Vad härligt det är med fysiskt arbete efter alla dessa år av studier framför datorn. Det är annat att få använda sina muskler, så att det känns i kroppen att man jobbat efteråt, med solen i ansiktet i stället för allt flimrande elektriskt ljus.

_igp5249

Vilken glädje när man finner det första lilla riktiga vårtecknet på tomten. Den finns faktiskt med även på bilden ovan – den lilla snödroppen, under bänken i skuggan. Så vacker och så efterlängtad…

_igp5252

Det är fler som njuter av våren. Vintertid går Leia gärna in och lägger sig i soffan framför kaminen större delen av tiden, men när solen är framme föredrar hon den – och det ser vi ju som ett sundhetstecken! Hon älskar att ligga i närheten av oss när vi jobbar och pysslar, Nicksi – hon är hellre mitt i och hjälper till att gräva eller bära pinnar.

_igp5254

Det finns en plan med att göra klart baksidan av torpet först. Där ska det nämligen finnas bänkar, och där värmer solen som allra mest om våren och det blåser inte så mycket där. Det är den mest rofyllda sidan. Tanken är att jag ska lägga rosa grus överst på dräneringen, för jag har sett någonstans att det finns sådant. Det finns en syrénhäck alldeles intill, och tänk vad härligt om dräneringen och utemöbleringen var klar tills den börjar blomma!

_igp5258

Näääästan klar med utgrävningen

_igp5229

Så, det var den åttiofemte kärran.

.

_igp5225

Nu är det inte mycket kvar. Mellan fem och tio kärror kvar bara. Sedan är blir det till att dränera utomhus, gjuta lerblock och bygga golvbjälklag.

Vi börjar mer och mer luta åt att ta bort den inplastade träpanelen och lägga på en lerputs istället. Det vore väldigt trevligt, men det tar ju också en del tid i anspråk… Vi får se. Vi börjar med golvet.

.

_igp5228

Det är alltså hit all vardagsrumsmassa kommer till slut. Från att legat gömd och glömd under ett golv i snart 200 år får den bli utsiktsramp nermot vägen. En rejäl omställning.

Det här blir grunden för ett insynskydd nermot vägen, som snart kommer att få pålägging av matjord och efter det sällskap av ett gäng omplacerade granar.

(Erik trodde att vi skulle dyka på ett dyrbar skatt i grävandet; vad som hittats hitintills tänkte jag presentera i nästa inlägg.)

70 kärror & lägre luftfuktighet

Det går fortfarande undan. Och jag är fortfarande förundrad över min rygg som aldrig mått så bra! Märkligt. Men trevligt och praktiskt att den inte trilskas.

Nu är det inte mycket kvar av utgrävningen. Två dagar till. Max. Sedan hoppas jag få litet tips om hur jag ska regla upp det nya golvet.

Under hela vintern så har luftfuktigheten i torpet legat mellan 80 och 95(!) procent.

Idag hade den sjunkit till 55 procent! Vet inte om det är den genomblöta finjorden som har gett så pass hög luftfuktiget. Temperaturen har varit ganska konstant. Idag fyra grader.

Jaja, håller det sig på 55 procent kan vi vara nöjda.

.

_igp5213

.

_igp5220

.

_igp5222

Nånting har hänt

Idag var en fantastisk dag i torpet! Det är något som har hänt. Allt känns rätt och riktigt och flyter på utan stress eller problem. Det kan bero på många saker; kanske troligast att nästkommande tre år är tryggade. Eller kanske är det våren – som kom igår. Nu är det slut på käle och snö!

Vad gäller själva utgrävningen så har jag kommit på ett bra arbetsätt tillslut – installera knäskydd i byxorna, skippa spaden och gräv istället direkt med kofoten i nerlagd hink, sedan ut genom fönstret i skottkärran.

Problemet när man jobbar med något gammalt befintligt är var man ska sluta. Just nu funderar vi om vi ska riva bort den inplastade träpanelen och ersätta den med fem centimeter lera. Det vore ju väldigt trevligt, men det tar ju också tid från andra projekt… Vi får börja med att se efter om någon av våra grannar kan hjälpa oss med en halmbal och riktigt fet lera.

_igp5199

Det här är fjärde kopparödlan jag hittade under vardagsrummet. De första två släppte jag ut, men det var nog inte så snällt. De senare två har fått krypa in under köksgolvet istället.

.

_igp5202

Nu när jag kom på rätt teknik så går det undan av bara den! Dessutom har jag börjat bära saker med magen. Det är bra för ryggen.

.

_igp5206

Innan man får sluta för dagen så måste alla stenar kastas ut genom fönstret. Utom dom stora ena som ska vara kvar.

.

_igp5207

Fyrtiofem skottkärror. Jag gissade från början på sextio kärror. Det blir nog snarare åttio.

Vardagsrumsgrävning, dag tre

Dag tre av vardagsrumsutgrävningen.

_igp5185

Idag blev det bara sex kärror. Men å andra sidan hann vi bara vara där i några timmar. Nu är det totalt tjugo kärror utskjutsade.

Jag skulle gissa att det landar på totalt sextio skottkärror.

.

_igp5182

Jag börjar också att tänka på en konstruktion för det nya golvet. Just nu tänker jag på ett träbjälklag som vilar på pelare, och vidare en decimetertjock blandning av lera och lättklinkerkulor – innan trägolvet läggs tillbaka. Och dessutom skulle jag vilja ha en mycket enkel självcirkulerande vattenvärmeslinga genom golvet, som värms upp via murspisen. Men det sista lär nog förbli en dröm.

.

_igp5178

Det blev som sagt inte så många skottkärror med jord till insynsskyddsmuren idag, men å andra sidan så lades en del energi på att slänga ut all sten genom fönstret.

Skotta bort vardagsrummet

_igp5130

Jorden och träet blir liksom ett. Efter ett tag. På norra sidan gick det betydligt fortare – det är därifrån det mesta vattnet rinner in.

.

_igp5146

Tyvärr väckte jag upp ett gäng myror som låg och vintersov.

.

_igp5153

I början gick det fort. Men ganska snart går det långsammare att fylla skottkärran. Det är en del sten även på denna del av tomten.

.

_igp5155

14 skottkärror är ungefär vad jag klarar på en dag. Det låter kanske inte mycket. Men det känns.

.

_igp5158

Ett sätt att underlätta det jobbiga är att kombinera ett högprioriterat projekt mot ett roligt men lågprioriterat. Så jorden som tas från vardagsrummet får bli en mur nermot vägen där det senare kommer att planteras granar och björkar.

Tillbaka till torpet, och golvet

De senaste veckorna (månaderna) har inte varit så händelserika vad gäller torpet. Jag skyller ibland på kylan och ibland på nått annat. Mycket finns att göra, men istället för att ta tag i det som är viktigt så drömmer jag mig bort i ler- och halmhus, potatissödersluttningar och eget femårigt maskrosvin.

Men idag tog jag mig i kragen och började i rätt ände. För om det ska bli nått av alla planer så måste vi kunna bo i torpet. Och får att kunna bo så måste man ha ett golv att gå på.

.

_igp5114

Så idag åkte det bort. I alla fall det översta lagret, nu är det bara ett lager kvar. Med tanke på allt vatten som rinner ner mot torpet så hade jag nog förväntat mig större åverkan.

Men det som var räckte ju som anledning att börja om.

.

_igp5123

Frågan som nu kommer är ju hur man gör detta så bra som möjligt – utan att gjuta en cementklump över ett cellplastunderlag.

Varde ljus, med passiv IR

Efter att ha bränt min morfars gamla rörelsedetektor så bestämde jag mig att köpa en sprillans ny.

En som var gjord för 12 volt från början.

När den kommit i postlådan saknades bara en utelampa.

_igp4636

I boden fanns ett antal sådana hära fotegenlampor. De är nyproducerade; och lysdioder är roligare än fotogen, så det fanns inget att fundera över.

.

_igp4639

Ett sandpapper på glaset för att diffusera ljuset en aning.

.

_igp4645

Och så klippa och klistra in elkablar och gjuta fast diodlampan.

.

_igp4826

Och vips så har vi en ytterbelysning som tänds när något varmt närmar sig!

Vinter och vårlängtan

Nu är det inte långt kvar innan vi kan flytta in i torpet!

… brukar vi intala oss själva. Hade vi varit ekonomiskt oberoende och kunnat spendera all vår tid där så hade det så klart varit klart för länge sedan… Men omständligheterna är lite annorlunda…

Vi åker i alla fall ut till torpet nästan dagligen och det är så fint att bara få vara där. Det är något speciellt med platsen, mycket bidrar nog höjdskillnaderna med då man får sådan vy över landskapet. Verkligen en plats att älska.

Torpet kommer att bli otroligt mysigt och fint när det blir klart.

Det är bra att ha någonting att se fram emot.

… och man behöver ju aldrig känna att man inte har något att göra.

Vi räknar med en fantastisk vår och sommar 2009 – i kreativitetens tecken.

_igp4883

Dörr och lucka och värme igen

_igp4557

Nu verkar den extrema kylan ha fått ge vika för vårvärmen: från minus 15 grader till plus fem på några dagar. Trevligt. Det betyder att lerväggen skulle kunna påbörjas.

Vår stackars vattentunna tog kylan hårt, återstår nu att se om den återhämtar sig.

.

_igp4591

Just nu pågår arbete med att få ordning på den svängda dörren. Det tog längre tid än beräknat. Så förvånande (…). Jag hittade iallafall ett passande fönster som gick att använda rakt av utan omskärning. Samtidigt som dörren görs färdig gör jag även en isolerad lucka till vinden för att spara litet energi. Men SEDAN när detta är klart, DÅ tar vi tag i vardagsrumsgolvet! Förutom att några lampor som pysslas om på kvällstid ska installeras också, tillsammans med rörelsesensorn. Men sen så.

Konvertera lampor

_igp4536

Lampan till vänster består av 27 lysdioder, den drar 1,5 watt, går på tolv volt och kostar 245 kronor. Lampan till höger är en gammal traditionell glödlampa på 25 watt och är anpassad för 230 volt. Båda har en E14-sockel, dvs de passar för lamphållare med liten fattning.

En sak man upptäcker ganska snart när man försöker få in prylar i ett tolvvoltsystem är att det blir fantastiskt dyrt, om man jämför med liknande produkter för ett normalt 230-voltshem.

Ganska naturligt i och för sig då efterfrågan på det föregående är så mycket mindre.

Men om då priskillnaden till största del beror på låg efterfrågan; hur mycket kan man då spara om man gör en del av arbetet själv?

Det finns diodlampor som ovan från Jula på 1,2 watt (med trevligare temperatur) för 59 kronor, men med MR16-sockel, dvs endast  två piggar som är svåra att skruva i nånstans.

Så hur svårt är det att göra om en MR16-diodlampa till E14 (eller E27), och då spara 186 pix?

Jag började med denna fråga i redan somras. Den är litet rolig så dået får komma in här så återkommer nuets jag litet senare:

.

_igp0956

Ta en uttjänt gammal glödlampa med önskad fattning.

.

_igp0957

Ta fram din finaste lysfotogen.

.

_igp0961

(Den här proceduren kommer från minnet av en pysselhörna i en Kalle Anka tidning från när jag var barn.)

Vira ett snöre runt glaset, dränk in det med fin lysfotogen och tänd på.

Låt brinna.

.

_igp0962

När det är som varmast lägg i iskallt vatten.

.

_igp0964

Och vips som en plätt – ett snitt så jämt och fint som vore det skuret av självaste Hattari Hanzō!!!

Idag vet jag bättre: dra en papperspåse över lampan och däng mot bordet och plocka sedan bort överflödigt bös.

Carola ska sjunga och Walt Disney teckna.

.

_igp4524

Så, tillbaka till smällkalla vintern. Värt att nämna redan nu är att glödlampor med aluminiumhållare verkar leda för dåligt så vill man börja enkelt, så leta reda på de som är gjorda av mässing(?). För att göra bottenkontakten bättre, och stabilare, kan man borra ett hål rakt igenom, göra en knut och banka till tråden en aning.

.

_igp4527

Sedan gäller det att löda fast den andra kabeln i sockeln, innan leran kan kletas in och stabilisera.

.

_igp4530

Svårare än så var det inte. Frågan är hur väl torr lera leder ström? Verkar inte leda så bra. Men kanske finns det nått annat att gjuta med som är bättre?

.

_igp4551

Så, har man gamla glödlampor med mässing-socklar går det busenkelt att spara 186 pix. Den mittersta lampan är gjuten med smältlim: inte alls lika trevligt och trist om kontakten tappas och behöver ses över.

Vill man lyxa till det och ljusa till framtidsutsikterna ytterligare kan man ju gjuta in en MR16-sockel mellan diodlampan och E27/14-sockeln.

Vända på dörren

_igp4434

Eftersom verandan enligt nya planerna kommer sakna dörr ut mot söder så måste norrentrén rustas upp.

.

_igp4437

År 1922 sattes troligen innerpanelen och den en och en halv centimeter tunna isoleringen på plats; samma år som Mahatma Gandhi döms till sex års fängelse för att ha manat indierna till civil olydnad mot britterna, och samma år som Stockholms polismästare förbjuder dans på kaféer och restauranger utan särskilt tillstånd.

Samtidigt tyckte tyckte någon i torpet att det blitt väl kallt och började således isolera den gamla byggnaden.

.

_igp4444

Vi tar bort dörren helt och vänder den samtidigt – dels för att den ska bli svårare att sparka in men också för att spara dyrbart utrymme i den lilla lilla farstun.

.

_igp4473

Den befintliga tröskeln låg direkt på stengrunden. Vi blandar ihop en del finlera med tre delar makadam och murar en stabil grund.

.

._igp4478

Tillsammans med delar av loftsängen vi fick från Boxholms hus har vi nu en någesånär vågrät tröskelbas.

.

_igp4510

Vidare ska den vända dörren få ett nytt lås. I morgon får vi se hur det går.

En studie i uppvärmning

Vi var borta en sväng över jul, under fyra dagar. Så idag var torpet kallt, kallare än på länge.

Men så var det kallt ute också.

.

_igp4416

När jag anlände klockan 10:00 var utetemperaturen -8 grader och inne i torpet var det -2 grader.

Jag börjar med att slå igång kaminen för att se hur fort den kan få upp värmen.

En timme senare är det minus sju grader utomhus och inomhustemperaturen har stigit med nio grader till + 7 grader.

Ytterligare en timme senare, klockan tolv, är det – 6 grader ute och torpet är uppe i +14 grader.

Efter tre timmar är inomhustemperaturen upp i sjutton grader. En stigning på 19 grader.

.

_igp4419

Kaminen är fantastiskt effektiv att få upp temperaturen snabbt, och blir ett bra komplement till rörspisen som har en mycket mer utdragen värmekurva.

.

_igp4422

Hela dagen idag gick åt att leta efter ett lås.

Den gamla verkstadsboden blev genomgådd och någorlunda ordningsam, men inget lås hittades.

Sökningen får återupptas i morgon.

Vore bra om vi kunde börja använda framsidans entrédörr, och då kunna slå upp tillfälliga väggar på verandans södra sida.

Dränering och bara brädor

_igp4324

Då är dräneringsarbetet igång. Det viktigaste för att inte fortsätta indragningen av vatten genom väggen är gjort men det återstår en hel del spadarbete, förmodlingen kommer vi även ta grävandet i akt och samtidigt lägga ner ett litet avloppsrör från köket, samt en slang från berget till zenträdgården. Och nån liten elkabel. Sedan återstår fortfarande att få upp en fungerande hängränna.

.

_igp4320

Idag åkte resten av klickgolvet ut, och blottade därmed hela köket. Det är inte helt utan tanke det åker ut. Det var bara några år sedan det lades in, med en massa arbete och pengar bakom sig. Och det var ordentligt gjort. Och det blev jämnt och fint. Men det känns ändå skönt att få fram det ursprungliga golvet och se var det finns brister, inte bara för att bli av med de printade kvistarna som upprepades var halvannan meter. Nu vet vi var problemen är och kan göra något åt det innan det blir värre. Kunnig personal är på väg efter juletiden.

.

_igp4326

Vissa delar av golvet har utsatt mer än andra. I vårt gamla soldattorp så ses tydligt var den ensamme soldaten har stått och väntat på att kronans ärtsoppa ska koka; framför vedspisen är brädorna slitna och sviktar oroligt, tvivelsamt om de kommer att kunna vara kvar.

.

_igp4331

Det kanske bara är inbillning men det känns som att det blir en helt annan luft (trevligare) när de olika lagerna av påläggsgolv rivits bort och istället lämnat ut det ursprungliga trägolvet.

Knöckliga hängrännor

Det kan vara kaminen. Eller något annat. Men torpet har börjat prioriterats för att komma till den punkt där det kan tjäna som bostad, om än primitiv. Det är betydligt enklare, och effektivare, att få upp värme numera. Och använder vi dessutom rörspisen på rätt sätt fungerar uppvärmningen riktigt bra.

.

En rörspis är uppbyggd precis som en kakelugn men saknar det fina kaklet. Däremot ska den vara mycket nära kakelugnen i effektivitet, säger de som vet. Enligt vissa sägner så kallas rörspisen för fattigmanskakelugn. Om eldningen ska ske effektivt så ska man enligt boken “Frågor och svar om byggnadsvård” av Roger Lindbom och Vicki Wenander göra som följer, jag citerar:

“SÅ HÄR ELDAR DU EN KAKELUGNSBRASA: Lägg upp en luftig bale av tidningspapper, späntade stickor och eventuellt lite näver. Fyll därefter eldstaden med björkved (granved ger gnistor), som antingen kan ställas lutande eller travas luftigt. Öppna därefter spjället fullt och tänd brasan. Stäng sedan innerluckorna av plåt och ställ upp de två små dragluckorna. När elden tagit sig sluts dragluckorna och spjället skjuts in till drygt 2/3. Då får du en långsammare förbränning. Om det ryker in måste spjället öppnas något igen. Fyll eventuellt på brasan med ytterligare några vedträn och låt den sedan brinna ner till en glödbädd. Vill du kan du nu öppna innerluckorna och sätta in ett gnistgaller, samtidigt som spjället öppnas helt. När glöden helt har falnat och inget brännbart längre finns kvar som kan alstra den giftiga och luktfria gasen koloxid, stängs både inner- och ytterluckorna och spjället skjuts in helt.”

Det här var faktiskt något nytt för oss. Det verkar dock ligga något jag det, för det blir bra med värme i förhållande till den mängd ved som läggs in. Den blir också ett bra komplement till kaminen som ger omedelbar värme, rörspisens värme är mer utdragen.

Vidare in i vardagsrummet. Igår rev jag upp finklickergolvet där. Jag vet inte vad jag ska säga om det där. Det blir ju väldigt jämnt med sånt där golv.  Och det ligger en herrans massa timmar bakom det. Och en del pengar. Men, när jag plockar bort det och plastfilmen som ligger som grund över trägolvet och ser hur fuktskadat trägolvet är längs hela södra sidan, så undrar jag. Hur bra är det att göra så här i ett gammalt torp. Det känns som en tillfälligt fin lösning innan allt brakar ihop och man får göra om en hel del. Kanske överdriver jag. Men det känns ändå skönt att det är borta och det går att se problemen.

.

Det här inlägget består av flera dagar. Nu skrivs en ny dag och idag var en jobbig dag. En sådan där dag när jag undrar vad jag håller på med. Borde jag inte se till att få ett lönearbete så jag kan betala räkningar och mat. Istället för att gå här och riva upp det fina klick-golvet från Linköping för att upptäcka ett fuktskadat trägolv som jag inte har en aning om hur jag ska få i ordning, eller spendera en hel dag med att få ihop tre gamla kasserade knöggliga hängrännor till en; och hur jag än gör så rinner allt vatten bara fel fel fel.

.

Men men. Det går ju att se de här dagarna som de mest lärorika också. Inte bara vad gäller byggnadsteknik utan även om vad livet handlar om i stort (att leva tänkte jag i all enkelhet på just nu då). Om man vill se det så vill säga. Ibland är det ju skönt att bara klaga och tycka synd om sig själv också.

Hursom: vardagsrummet lågprioriteras och vi måste rådfråga sakkunnig hur göra med golvet – kanske slita upp alla brädor och fixa bjälklaget och sedan på med nytt golv.

Orsakerna till fuktintrånget högprioriteras – hängrännor upp och dränera södra sidan.

Köksgolvet ska dammsugas, tätas och gulsåpaskuras (vi bor väl inte riktigt tillräckligt långt söderut för det gröna färgämnet vad?). Det finns en del klick-golv kvar att ta bort, bara att hoppas att det är lika fint under det som resten av köksgolvet.

Verandan – kan vi nu bygga väggarna av lera så är det inte så himla långt kvar innan det går att börja använda det rummet. Då kan bytet av golv i vardagsrummet ske i den takt som passar bäst.

.

Igår hittade vi fyra 60 liters säckar med lättklinker (8-14) för totalt 150 pix. Det verkade billigt. Ska se om det går att få några till i morgon för samma pris.

Eld i kamin & lera i praktiken

Dag tre.

Återstår då bara att fixa den grund av leca-block som kaminen står på.

Innan jag förbereder leran för påkletning letar jag ut stenar som ser ut att passa till installationen och tvättar av dom litet.

.

Det här är alltså första gången jag jobbar med leran på riktigt. Inte bara gräver och flyttar den. Och det finns en stor skillnad; det är jävelusiskt kletigt. Leran liksom suger sig fast på händerna, och släpper från leca-underlaget när handen är i närheten, som vore den en magnet. Men efter en stund inser man att det handlar mycket om teknik och timing. Och bara det att lära sig slänga på det första lagret underlättar enormt!

.

Att få fram rätt konsistens tar också tid. Och jag undrar ju fortfarande vad rätt konsistens är. Ett tag kom jag fram till att man ska blanda med händerna ända till det blir för trögt att jobba runt leran längre. En annan insikt är att det är väldigt mycket trivsammare med lera som är någesånär varm. Det blir fort kallt och obehagligt när den kommer direkt utifrån med fem plusgrader. Däremot om temperaturen är ok så är det himla lätt att fastna med att bara pressa leran fram och tillbaka och känna den korva sig genom fingrarna. Om och om igen.

Det är en balansgång där, mellan förnöjsamhet och effektivitet.

.

Det är med ett barns fascination jag fastnar i det nya mediet. Så rolig konsistens och så många möjligheter! Sånt här går inte att göra med cellplast, bara en sån sak! Tiden försvinner och jag kommer bara tillbaka till jorden när jag då och då vänder mig om mot dörren och ser en förälder komma in: “Men va göru, haru kletat in kaminen med lera är du helt från vettet, gå upp på ditt rum ögonabums!”

Det är inte utan att jag då och då undrar vad jag gör. Egentligen. Till och med de som kan det där med lera kanske bara suckar och tänker, stackare det där för du snart göra om. Du kan ju inte använda vilken lera som helst! Den där kommer ju att avge explosiv gas när den utsätts för höga temperaturer.

Men det känns bra. Och det är roligt. Det är ofta ett tecken på att det man gör är rätt.

.

Vi saknar ju torr ved att elda med just nu. Men jag hittade jag en bit björk till slut, och inte helt oförvånat kommer den från morfars verkstad, som så mycket annat. Den har torkat länge. Väldigt länge. Så den borde ju duga som premiärbränsle!

.

Så. Då brinner det. Inte så himla bra. Men det brinner. Det känns litet overkligt, vi har pratat om den här kaminen nästan lika mycket som den ännu inte helt färdiga verandan.

Den vällagrade björken skulle nog ha gett mer värme om den hade eldats för trettio år sedan. Vi ska leta ny ved i morgon. Sedan ska jag förbereda att ta hand om den tall som ligger nerfälld utanför tomten, så att den får börja torka nån gång.

Hursomhelst så var det himla skoj att börja jobba med leran. Vad gäller kamingrunden så kan man säga att den är halvklar. Den ska rundas av litet och stenarna ska flyttas litet och någon ska ersättas, och så ska det till en liten plåt runt om. Jag har även börjat förbereda en finare variant av leran som ska få bli ytskiktet. Eventuellt lägger vi i litet pigment i det.

En mer avancerad tanke är att ställa en stor jäkla sten på en 3- 400 kilo på ena sidan av kaminen. Gärna en sån där bit som bergsprängarna har borrat i så att den har ett hål i sig. Sedan ska jag dra en stålbalk från kaminen in i stenen för att leda in värmen dit och lagra den där en stund.

…Fast det känns ganska långt borta, och jag vet inte om det är en bra idé heller. Egentligen. Och vidare är det nog bra att ta reda på hur bjälklaget ser ut innan en sån idé förverkligas. Jag får nöja mig med småstenarna så länge.

Kaminen installerad

Så börjar dag två av kamininstallationen. Först blir det till att finputsa runt anslutningsröret. Det översta lagret färg faller bort i flagor. Hoppas det det inte dröjer allt för länge innan vi kan ersätta den med ett trevligare alternativ.

.

Innan dagen hunnit för långt går jag ut och hämtar en hink med lera från zen-dammen. Den ska få stå och mogna till morgondagen.

.

Ända sedan vi flyttade in har vi pratat om att ta bort golvet som lades in för fyra år sedan. Det var ett fint golv och passade in så gott ett sånt golv kan passa in, men vi har alltid känt att vi vill ha fram det ursprungliga trägolvet. Kamininstallationen fick oss att ta första steget.

Från trägolvet och uppåt: utjämningsand i sänkorna, lumppapp, tjock plastmatta, plast/textilmatta, plastfolieunderlag, klickgolv i träimitation.

Trägolvet, av det jag sett hittills, är helt ok men är mycket slitet och ojämnt. På bilden ser det ut som rejäla fuktskador men det var inte så illa, antagligen ganska nyblött, och bara ytterst lokalt. Det här är nog första gången jag känner att jag måste ta reda på hur vi borde göra istället för att bara gissa hur vi ska ta vara på golvet på bästa sätt. Hade vi tagit bort det för ett halvår sedan så hade jag säkert hyrt en golvslip och förstört trägolvet. Nu gissar jag på att vi dammsuger springor, skurar med såpa, fyller springorna med lera, oljar in med linolja(?) och använder trevliga trasmattor här och där. Men som sagt, ska läsa litet byggnadsvård innan det händer nått mer.

.

Vidare: slipar bort de groende lagret och fyller ut med sanden vi hittade i portionerade säckar i morfars verkstad.

.

På med en gipsskiva och leca-blocken och stajla till kanterna litet.

.

Äntligen litet kamin i handlingarna. Palla upp till förbindelseröret passar in i anslutningsröret (innan detta har förbindelseröret tätats (drevats) med glasfibergarn och pannkitt ihop med bakstosen på kaminen). Nu är det bara att uppskatta hur nära kaminen ska ställas murstocken – man ska ju kunna dreva där också. Istället för glasfibergarnet användes nått keramiskt jox för att täta anslutningsrör och förbindelserör, och sedan pannkitt även där.

.

Det kan ju vara på plats att göra en koll så att det inte lutar för mycket. I vårt torp finns inte en rät vinkel och sätter man någonting vågrätt så ser det väldigt snett ut. Kaminen, by default, är sånär som på nanometern helt vågrät. Märkligt, men trevligt.

.

Så, närmare än så här gick inte att komma väggen. Var tvungen att använda avlångt tillhygge för att få dit pannkittet.

Återstår nu bara en dag.

Den sista dagen för kaminen blir den första för det praktiska lerbygget!

Kamininstallation godkänd

I morse kom så sotaren för att titta på den lösning som vi tillsammans med kamindoktorn arbetat fram istället för den mycket bristfälliga svartlösning jag själv klurat på genom verandan, i övertygad tro att det skulle vara omöjligt att utnyttja murstocken för ytterligare en eldstad (det fanns ju inga lediga kanaler!).

Det kändes litet märkligt när skorstensfejarmästaren under hela genomgången nickade och sade att allt lät bra.

Vaddå bra? Ska du inte komma med några invändningar, som välter allt? Hallå!?

Så efter det var det ju bara att köra på – tre månader senare efter kaminen kom till oss.

Kanske var det den enorma lättnad sotnaden kom med som gjorde det så otungt att sicksacka upp kaminen till torpet – 35 minuter effektiv tid. Aldrig har väl hundra kilo varit så lätt.

Först upp blir att liksom passa in kaminen och se var den ska stå. Och liksom känna hur den brinner och värmer – för att göra arbetet yttermera enkelt och roligt.

.

Steg två är att stänga av vedspisen genom att knöla in en boll med mineralull i bakstosen.

.

Sedan är det bara att noga mäta ut var hålet ska göras. Och sedan hugga ut det.

.

Och när man ändå håller på kan man gärna slå ut litet till. Det är ju så sällan man får tillfälle att vara murare.

.

Slutligen är det bara att mura dit anslutningsröret efter murarkonstens alla regler (vilka nu de är? ho ho ho! Det lär väl visa sig vad det lider…).

Så det är hit det är kommet nu. I morgon fortsätter det och förhoppningsvis kommer första brasan att tändas samma dag. Eller kanske söndag. Mycket beror på golvet.

Mycket beror på golvet.

Vinterdagar & kaminhopp

Det blev vinter helt plötsligt. Det är ju inte något onaturligt egentligen, men det känns ändå litet oväntat. Sånt här väder hör ju till Umeå. Vi skulle ju flytta ifrån den här obekväma formen av vatten…

Men det lär väl inte ta så länge förrän det är snöfritt och plusgrader och fästingar igen.

.

Just nu cirkulerar två projekt i det närmaste huvudet: dels lägga om taket på verandan – så att det är någon idé att fortsätta med innertaket. Vidare så har kaminen kommit upp sig ordentligt på prioriteringslistan igen. Ända sedan vi fick hem den har vi klurat och funderar på hur vi kan få in den billigt och enkelt. Jag har funderat mycket på hur den skulle kunna svartfuskbyggas in i verandan. Först via en lösning genom väggen, och nu senast genom taket.

MEN, nu är vi tillbaka med kaminen i murstocken igen, den vi övergav tidigare för att det verkade så komplicerat och dyrt. I förrgår besökte den lika vänliga som hjälpsamme Bosse spisdoktorn och fick en del råd och tips. Dessa ledde oss till en lika enkel som genial lösning hur vi får in kaminen i befintliga murstocken genom att att använda vedspisens godkända rökkanal, och istället konvertera vedspisen från bakstos till toppstos som får röken att bara liksom flyga upp genom ett rör i ventilationskanalen och sen ut i det fria, typ (litet svårt med termerna här…) – återstår nu bara att få sotaren med på idén också. Skulle han inte gilla den, så kör vi nog på ändå. För den funkar nog bra.

.

Så, det är vad som gäller nu. Att få in kaminen och därmed värmen och därmed förutsättningen för att kunna fortsätta med något annat.

Här syns de fyra omplacerade granarna litet bättre. Ska bli spännande att se om de trivs på sina nya platser.

Fler dygn i torpet

I och med att vi hjälps åt att ta hand om Seidi under tiden vi söker ett nytt hem åt henne så får jag ibland möjlighet att vara längre stunder i torpet, eftersom det inte går så bra att ha alla tre i lägenheten så länge.

Trots att det är mycket kvar att göra med torpet och att ingenting har gjorts klart för hemtrevnaden så är det så skönt att bo här. Det är fantastiskt avslappnande.

Vi har än så länge bara planterat fem av de tio träden som vi köpte på slutrean för totalt 200 kronor. Jag lägger upp bilder på de jordsatta, med namn och tillhörande information. Om man skulle vilja veta det någon vacker dag.

I de två flanklövhögarna sticker två blodhäggar upp: Prunus Padus ‘Colorata’, höjd 6-8 meter, vinröda blommor i maj, brunrött bladverk, mörkt brunröda grenar. Upprätt kraftigt, brett växtsätt. Trivs i fuktig jord, zon I-VII. I mitten längst fram i bild står en guldbenved: Euonymus fortunei, höjd ca 0,5 m, gulbrokiga, städsegröna blad, skuggtålig marktäckare, klätterrötter, brett, nedliggande eller klättrande växtsätt, zon I-IV.

.

Bukettapel: Malus toringo (Sargentii), höjd 2 m, normal vattning, soligt, blommar maj, växtzon 5 (6).

.

Prydnadsapel: Malus toringo (Tina), höjd 2-3 meter, trivs bäst i soliga eller halvskuggiga lägen, blommar med vacker äppelblomning i maj-juni, zon I-IV.

.

Vi gjorde fynd både på loppisen i Boxholm och den i Mjölby. En vattenkokare i rostfritt på 1,75 liter för 40 kronor och en i aluminium på 3 (eller 5?) liter för 75 kronor. Jag vet inte om det är fynd vad gäller pris, men däremot är de inte lätta att hitta, och otroligt användbara.

.

Idag har jag flyttat en stor sten. En och en halv meter österut. Det tog hela dagen. Den som har flyttat tunga stenar vet att det är speciellt klurigt när man är ensam. Vid lunch hade jag fått upp den på kanten och därmed kommit halvvägs. Detta är också den kritiska punkten. Så den föll tillbaka igen, dit där den hade legat ifred i många långa år. Då tänkte jag på den grekiska mytologin och gav upp.

Fick dock ny energi efter lunch, och lagom till kvällsmörkret låg den besegrad där jag ville ha den.

.

Ett alldeles utmärkt dagsverk skulle man kunna tänka sig. Om det inte vore det att det finns tusen saker som vore bättre att få utförda. Men så är det ofta med mig, att jag börjar litet smått i nått avlägset hörn, och sedan ska det bli klart innan kvällen. Jag skulle önska att denna förmåga att få saker gjorda kunde bli delaktig i de projekt som liksom borde ha gjorts för länge länge sedan.

Men var sak har ju sin tid.

Och nu slipper jag ju flytta stenen om två år när parkeringsplatsen ska göras.

Så bra!

Ett vinterdygn i torpet

Så kom det sig till sist att jag skulle få vara i torpet alldeles själv i över ett dygn. Fast det känns ju inte helt ensamt när tre hundar är med mig. Passande nog dog även mobilens batterier, trots att jag laddade den innan jag åkte…

.

Vi har varit i torpet en hel del under sommar och höst men vi har inte sovit över, eftersom det har varit mer som en arbetsplats och dessutom har vi ju haft den lilla lägenheten bara ett stenkasst bort. Men nu blev det så, den absolut kallaste dagen hittills. Och fullt med snö också, som för tillfället inte alls känns tillfällig utan snarare umeåpermanent.

.

Mycket av tiden går åt till att få upp värmen. Vi börjar med plus fyra grader inne. Ett av innanfönsterna hade ramlat in förra veckan och gått i tusen bitar så det fick ersättas med en skiva. Inte alls lika ljust, men betydligt bättre isoleringsförmåga.

Det är fascinerande varje gång hur det dåliga alltid för nått gott med sig.

.
Det mörknade ute redan mot eftermiddagen och även då jag slagit på värmeljusen och kopplat in två nya diodlampor, så känns mörkret av på ett märkbart vis även inne. Kvällen förflyter med aktiviteter som att få igång vedspisen, sopkvasta golv och bädda säng, tillverka lampskärm, tända värmeljus och grilla korv. Sojakorv.

.
Efter allt detta så börjar jag känna mig trött, och klockan måste dra sig mot småtimmarna. Återstår då bara att improvisationsborsta tänderna och.., jag skulle nog sova bättre om jag gick på toa förstås. En sån där tanke som i civilisationen aldrig blir någon tanke. Men här blir det det. Efter några tankeväganden klär jag motvilligt på mig, tar med ficklampan och går ut i den mörka men stjärnklara natten. Jag tänker på de fem minusgraderna och snön som knarrar under kängorna och oviljan att sitta halvnaken på ett utedass. Men snart får allt en förvånande vändning och jag ägnar en tanke av oväntad tacksamhet till den som uppfann frigoliten. Jag går lättad tillbaka och känner mig glad att inte den där vänta-till-imorgon-tanken vägde tyngst.
Så lägger vi in maximalt med ved i både vedspisen och fattigmanskakelugnen, och hoppas att jag hinner få några timmar sömn innan det blir ljust. Ögonen är trötta. Av nyfikenhet tar jag ändå en titt på klockan för första gången under dagen innan jag slocknar. Den visar 20:13. Jag blir klarvaken några minuter, innan hjärnan inser det galna i att styras av en klocka. Jag somnar tidigare än på mycket mycket länge.

Förra hösten fick jag en gammal golvlampa av min mamma, den var inropad på auktion och saknade lampskärm. Det blev den första ljusenheten som konverterades till lysdiodfattning. Den diod som sitter i nu är på 1,2 watt och lyser med ett varmvitt sken. På Jula kostar den 59 kronor. Det varmvita skenet ska väl påminna om glödlampsljuset, och det är väl på sin höjd vad det gör. Men å andra sidan så är det nog bara en vanesak. Jag prövade även två diodlampor med vanlig sockel (E27) men det varmvita skenet är inte alls trevligt, och så kostar de 295 kronor styck! Så det blir till att köpa de billiga MR-16 diodlamporna och göra en egen sockel.

Denna höst fick jag ytterligare en lampa av mamma, i liknande skick som den förra fast med ett modernt yttre och i bordsmodell. Istället för att använda vajer och örngott till lampskärmen så tog jag en enliters halvgenomskinlig plastflaska (lysdioder här ju till skillnad från glödlampor ett starkt riktat sken, så man får jobba på att få ett behagligt ljus ibland).

I kvällsmörkret och i sitt eget sken gör den sig riktigt bra, ser nästan ut att vara designad av Bang & Lufsen.

.

Däremot gör den sig väl inte lika bra i dagsljus, men så är det ju för oss människor också.

.

Det är minus sex grader ute när vi vaknar. Däremot är innetemperaturen på fantastiska fjorton. Det tar inte lång tid att få upp värmen ytterligare nu när det finns en grundvärme. Vi lämnar torpet med 22 grader.

I förrgår stötte vi på panikrean av träd och buskar. Vi kom ut med:

Blodhägg 2 st, 349 kr/st
Bukettapel 1 st
Prydnadsapel 1 st, 398 kr
Guldbenved 1 st, 298 kr
Bukettspirea 3 st, 179 kr
Amerikansk praktspirea 2 st, 98 kr

Träden gick för tjugu kronor styck och buskarna för fem. Så om bara en av växterna tar sig så har man ju inte gett mer än ordinariepris. Eller nått. Vi ska försöka sätta ner dom i morgon.

.

Något träd ska få stå i närheten av de tre granarna som jag flyttade från södra sidan tomten till den norra.

Kurstillfälle två

Så var det andra kurstillfället avklarat.

För varje gång faller fler och fler idéer och planer platta till marken. Frågan är vad som är kvar vid sista kurstillfället. Kanske inser vi då att det är bäst att sälja allt och istället bo i en lägenhet resten av livet. Men å andra sidan är det en bra insikt det också, så att det inte spenderas en herrans massa år på någonting som vi egentligen inte vill.

När vi köpte torpet visste vi absolut ingenting om att bygga hus, och än mindre om miljöbesparande byggtekniker och energitillverkning för självförsörjningsändamål; detta gjorde det lätt att sväva iväg med drömmarna och visionerna. Nu börjar vi dock sakta inse att allt går inte att förverkliga. Först känns det litet trist, men ganska snart också en lättnad av att vi inte hann satsa på något som aldrig skulle fungera utanför skissblocket.

De största insikterna från kurstillfälle två var att vi aldrig kan få uppvärmning via sol- eller vindenergi; vi måste elda något med andra ord. Vidare kom insikten att ett bärkraftigt boende måste sträcka sig längre än till bara oss; vi kommer bara att nyttja en liten liten del av boendets livslängd (förhoppningsvis), så därför är det av stor vikt att inte bara anpassa boendet efter våra specifika behov utan även fundera om det finns sånt som kan förberedas för kommande bosättare, och även tänka hur de kan vilja nyttja boendet.

Vi står dock orubbligt kvar i beslutet att bygga med lera. Dels på grund av tillgången på platsen (leran i marken verkar vara perfekt att bygga med), dels av ekonomiska skäl och slutligen för att det inte verkar finnas något som heter hållbar skogsavverkning i Sverige. Och, ska väl tilläggas som ytterligare en anledning: för att visa att det är möjligt.

Vi har alltså kommit till punkten där vi accepterar att det kommer att ta år och år av arbete för att bygga ett helt hus, och det kommer att kosta pengar som vi i dagsläget inte är i närheten av – trots att vi räknar med att det kommer att behövas en femtedel slantar om man jämför med en koventionellt hus.

Tråkigt och ledsamt till en början. Men så var vi i helgen till en kolmilakoja och blev inspirerad på annat håll.

.

Så medan stora boningshuset får byggas i lugn och ro på papper och i våra huvuden ända till sommaren 2009, så kommer istället vårt eget “Bag End” att börja byggas redan nu, parallellt med verkstaden. De kommer att ligga alldeles intill varandra och dela arbetsplats i mitten. Dessa ska vara klara lagom till nästa höst. För man vill ju inte vänta flera år innan man kan bo i ett hus av lera!

Smått och orm och höst

Efter att jag använt det bensindrivna elkraftverket till att få in innanfönster, så passade jag på att dammsuga torpet för första gången på 200 år. Det kändes väldigt rent efteråt. Men vi hoppas att köra dammsugare på bensin inte blir en vana…

.

Jag patrullerade med hundarna runt tomtgränsen häromdagen för att visa lilla hunden vilket begränsade område som gäller; upptäckte då att ett träd fallit ner och lagt ner stängslet en bit. Kanske har det varit så hela sommaren och våren… Men för hundarna verkar det räcka att man markerar tomtgränsen på ett sätt som är bara något tydligare än de färgade hörnstolparna.

.

Hösten är här och solen lägger sig nu så lågt att den träffar solvärmefångarens solceller. Nu återstår bara att göra en förvärmare av ett fönster.

.

Ett snabbt men uppskattat höstbesök av Bengt och Kristoffer.

.

På våren är jag alltid uppmärksam var jag sätter fötterna, eftersom ormarna drar sig ut i solen men markvärmen gör dom slöa och risken är att de hugger för att de inte hinner undan. På sommaren glömmer jag bort ormarna, och vidare in på hösten. Till den soliga höstdag då jag nästan trampar ihjäl en.

.

Den lilla hunden gjorde att vi fixade till brunnslocket så att det blev säkrare än några lösa brädor.

Höstprakt och varmt i stugan

Vår underbara Jonna…

 

Äntligen har vi fått in alla vinterfönster i stugan – så nu är det möjligt att få upp riktigt skön värme och behålla den. Det har redan resulterat i flera myskvällar framför brasan när höstmörkret faller utanför. Som så mycket annat gick det lättare än man trodde – när man väl hade rätt grejer. Det bensindrivna elkraftverket kom till användning för första gången, och nu börjar man förstå värdet av en sådan pryl. Ingen dum födelsedagspresent alltså.

Nästa projekt blir att måla om invändigt och möblera. Nu har vi bestämt oss för att inte ha behandlingar i torpet förrän det nya boningshuset är klart – och det tar nog ett par år (positivt tänkt). Vi har velat fram och tillbaka om detta, och ingenting är ju ristat i sten, men just nu känns dessa planer bäst. Det behövs någonstans att vara, med alla de funktioner som ett hem kan ge, när vi har så många projekt på tomten. Man behöver kunna gå in och värma sig och äta en bit. Hoppas vi får kaminen installerad innan jul.

Idag har det varit väldigt härligt i torpet, när grönskan börjar få sprakande färger. Hundarna har lekt och vi fick överraskningsbesök av min syster med make. Det blåste och löven virvlade runt i luften. Hoppas fler milda och soliga höstdagar står på tur i oktober månad.

Tvåglasfönster med fossil hjälp

Under ett halvår gick vi och pratade om att sätta upp fårnät runt hela tomten. Det kändes som ett gigantiskt projekt och vi hade inte råd med pelare eller nytt fårnät. Men när vi väl bestämde oss tog det en vecka innan det var klart – och det utan att vi köpte en enda pelare.

Likadant har det varit med innanfönster.

Torpet har haft innanfönster en gång i tiden. Men de som vi har hittat har varit för höga. Men å andra sidan så ser ytterfönsterna litet märkliga ut i proportionenerna, så kanske har man kortat av dom men sedan inte brytt sig om att använda innanfönster.

En hel höst frös vi oss igenom, och vaknade till niogradig värme. En hel vinter bommade vi igen för boende, och en hel vår lät vi bli att flytta in; eftersom det var meningslöst att elda då all värme var som bortblåst efter några timmar.

Igår gjorde vi slag i saken och satsade allt på att få in innanfönster och när dagen var slut så var hela nederplanet klart, med sina fem fönster. De innanfönster vi använde var de fem fönster som satt i den ursprungliga verandan. De gick att få in genom att hyvla bort en centimeter på var sida och sedan bygga ut den decimeter som blev kvar över, eller under.

Nu återstår att täta ordentligt och finputsa, men det är redan en betydlig skillnad: igår lämnade vi torpet klockan 18:00, efter att eldat hela dagen så att temperaturen var plus 20 grader.

Arton timmar senare återvänder vi till sextongradig värme!

Detta betyder att vi kommer att kunna använda torpet som boplats betydligt mer. Och när väl den nya kaminen kommer på plats kan vi ha en gigatisk bastu om vi vill.

Även kaminen är nära förestående då vår konstnärsvän har lovat att hjälpa oss med allt murarbete! :D

MEN det finns en anledning till att vi fick in fönsterna nu först och inte innan. Det beror till stor del på det bensindrivna elkraftverket vi fick i present. Och till en inköpt elhyvel. Det hade gått utan detta så klart, men ack så arbetsamt det blitt.

Det känns inte helt rätt att använda ett bensindrivet elkraftverk. Men å andra sidan så har vi undvikt att förbränna 3000 liter bensin sedan vi köpte bil med biogas istället.

Fast så kan man ju inte tänka (“Jag-källsorterar-så-då-kan-jag-unna-mig-att-ibland-ta-bort-getingar-med-DDT“-mentalitet är sällan bra)…

Nåja, elkraftverket gör vissa saker betydligt enklare (för att inte säga överhuvudtaget möjligt i vissa fall), så till punktinsatser känns det helt ok att använda det.

Tekniska Verken gör om bensin- och dieselbilar till att även kunna köra på fordonsgas; så jag har e-postat dom idag med en undran om de även kan konvertera vårt elkraftverk till biogasdrift. Jag tänkte att de skulle kunna pyssla med det på skoj när de inte har nått annat att göra.

Väntar förväntansfullt på svar…

.

.

Obs, lägg märke till produktplaceringen!

Bärkraftigt byggande och boende

När det är fullt upp blir det inte så mycket skrivet. Händer det alldeles för litet blir det ju inte heller mycket skrivet. Det ska vara lagom, för en dagbok.

Jag har varit på min första tvådagarsträff med kursen “Bärkraftigt Byggande och Boende”, i Stjärnsund. Jag hade höga förväntningar på kursen av någon okänd anledning, men trots det blev jag positivt överaskad.

Nu, efter introduktionen till byggandet, känns det litet märkligt hur jag innan hade tänkt bygga ett helt hus utan att egentligen veta nånting om att bygga hus. Och jag hade nog på min höjd nöjt mig med en servettritning. Men å andra sidan har vi ju drömt och planerat utan begränsningar, och ibland kommer man längre om man inte känner till begränsningarna…

Den här kursen kommer dock att göra husbygget mer verkligt, och när våren är slut är det bara att sätta igång!

En annan mycket trevlig sak med kursen är att få vara tillsammans med andra som är inne på samma skumma linje: ett samtal i denna sociala miljö om alternativa byggtekniker eller egen energiproduktion är roligt och givande och leder frammåt hela tiden. Något man inte är helt van med i det vardagliga mötet med andra människor. En tjej avslutade sin presentation så här: “/../ och det känns så otroligt skönt att få vara bland tjugo till ufon!”.

Jag kan bara hålla med. :)

Till nästa månad ska kravspecifikationen vara klar!

Lerhusbygge? Gräva grund…

Nu har grunden till verkstaden börjat grävas på allvar. Det ser kanske inte mycket ut på bilden nedan, men det ligger ett stort antal skottkärror bakom gropen. Den översta delen av grunden, det vill säga jordlagret, skjutsas bort för framtida nytta. Stenarna som dyks på läggs åt sidan för att senare tjäna som dräneringsmaterial. Än så länge väntar själva leran några ytterligare decimeter ner.

Grunden för verkstad

Verandan, dag 26

Fjärde dagen i rad. Börjar kännas litet tungt. Det skedde inte så mycket synbart idag. Men de två stöttepelarna är nu utbytta mot en, och fönstrerna kan snart hoppa in i sina utrymmen. Det här är för övrigt den jobbigaste delen; då beslutet om tillräcklig hållbarhet måste tas. Man tycker att man har tagit i med hästlängder vad gäller de bärande delarna men samtidigt så ser det ju ut att börja svikta en aning… Men å andra sidan: hur starkt skulle samurajsvärdet vara om det inte sviktade som trädet?

Det blir bra. Så tänker vi. Samurajsvärd.

.

Idag när vi var ute på promenaden så hittade jag en fyra meter lång överkörd gran. Så den tog jag med hem; blir perfekt när det behövs pelare i anslutning till verkstaden. Antagligen skulle man kunna åka dit för att ta granar. Även om det var en skogsmaskin som knäckte den och lämnade den till sitt öde för att den gav för litet pengar.

Det är ju såna här tillfällen som får en att fundera över tillvaron; Kyrkan kan utan eftertanke skövla en hel skog för att finansiera en religion, men jag får inte ta några illa tilltygade granar till en verkstad av lera?

För att kyrkan har sagt att dom äger skogen.

Fortsätter man dessa tankar inser man snart att livet är nått slags utgångstest, och gudarna bara sitter och väntar, skrattar litet hopplöst och väntar på att människan ska vakna nån gång.

.

Vi har börjat samla sand till Himlalunda, som sagt. Tyvärr har vi inte hängnat in högen; det finns få saker som är så roliga att leka med som sandhögar. Så den blir mer och mer utbredd för varje dag.

Verandan, dag 25

Även denna dag blev det många arbetstimmar med verandan. Däremot så hände inte lika mycket. Dels beroende på att klurigare saker skulle göras samt att gårdagen var helt befriad från missöden. Till detta kan läggas till att idag var en sån där dag när allt man behöver ligger nån annanstans – jag tror halva dagen gick åt att bara gå runt och leta.


Jaja, det regnade ju också. Hursomhelst så togs de två bärande pelarna bort – utplacerade vid den tid då vi tänkte sätta in tre fönster. Tillfälliga stöttepelare domkraftades på plats.

.

För att ge litet extra bärkraft och trygghet så färstärktes några reglar med metallskenor – som även de kommer från morfars nerlagda verkstad. Lustigt att de var på centimetern anpassade efter vår veranda.

.

Så, även om inte mycket ser ut att ha hänt så har den jobbigaste delen av verandan passerats. Det är litet kvar, men det ordnar sig i morgon.

Verandan, dag 24

Totalt sett så har det arbetats med verandan under 24 dagar, med idag räknat. Arbetsinsatsen varierar en aning men i stort så ligger det runt åtta timmar under varje dag. Värt att nämna att de här 24 dagarna är fördelade på ett helt år.

Idag är egentligen första dagen som slutresultatet kan börja skönjas. Dagen började med att bron skruvades isär – både brovirket och skruvarna är nu istället en del av verandan. Vidare monterades häng- stuprännan – som jag tog reda på när köparna av morfars hus slängde ut den – och just detta moment innebar en del problem eftersom det är den del där vattenpasset och rätt vinkel blir viktigt; så istället för att följa den i övrigt sneda konstruktionen – för att verka någesånär rakt – så var den tvungen att hänga på så sätt att vattnet rinner åt rätt håll; till det estetiska ögats stora förtret.

Men det blir nog bra det också.

Sedan var det dags för ytterpanelen. Vi var redan från början bestämda att få verandautbyggnaden att smälta in så gott det går till resten av torpet, så därför använde vi den bonnsågade panelen som bygger upp den gamla verkstaden från 1957 (vi hade väl använt den ändå, men det är ju kul att det blir fint också). Den ska ju ändå monteras ner inom ett år, så det gör inget att delar av väggen saknas under en tid.

Den oändliga verandan

Vår stackars veranda har börjat få liv i den pågående förändringen igen. Jag hade helt tappat fokus och vilja att göra klar den, måste jag erkänna. Jag hoppade liksom över den, och torpet, för att gå direkt på lerbygget. Så det har varit Solinda som har fått slita med den nu, tills jag också insett att var sak har sin tid: så sedan igår eftermiddag jobbar vi otroligt fokuserat med den, och nu händer det grejer!

Det gäller att bli motiverad. (Vi har båda varsin morot.)

En sak som har varit en bromskloss är faktiskt bristen på material. Det går inte att hitta virke under grästuvor och bakom stenar på gården hur länge som helst.

Det finns en gammal såg i Mjölby som drivits av en 76 årig man fram till nu, där köpte vi litet virke förra året och även nu i veckan. Tyvärr lägger han ner verksamheten om en månad. Kvaliteten är inte riktigt densamma som på dyrare brädgårdar, men å andra sidan är priset ett helt annat också.

.

Tråkigt, men förståeligt. Allting har ju ett slut.

.

Korna som bor på bondgården bredvid oss har enorma marker att röra sig på. En del av dessa marker ligger på andra sidan vår lilla grusväg. Så idag har Leia skällt ut korna ordentligt. Hon har blivit ordentligt vaktig, och Busko följer med mest för att det är kul verkar det som (känns som om jag skrivit exakt samma sak tidigare…).

.

Det är väl bara att inse.

Jag vet inte hur många gånger jag har sagt det. Sagt att det vore ju ingen match att få saker och ting rakt om man fick börja om från början. Det vore ingen utmaning om man fick köpa virke i en och samma dimension. Och det vore väl inte så svårt att få saker och ting rakt om man hade elektriska verktyg och geringsågar och annat fusk.

Som det är nu så.., så skiljer det en massa centimeters, både här och där och där och här. Och det blir till att skjuta in en herrans många kilar och tilläggssnuttar för att det inte ska blåsa rakt igenom verandan.

Jag vet inte hur många gånger jag sagt att det vore så mycket enklare; om inte.

MEN kanske är det bara att inse: att bygga i trä är inte min grej. Det skulle nog inte spela nån roll – nytt virke, genomarbetat ritning, välavvägd grund och bra verktyg – skulle bli snett och vint ändå.

Nä, jag tror det korta svaret på frågan:

- “Men VARFÖR ska ni bygga i LERA!?!”

blir:

- “Har ni sett vår veranda?”

Jaja, det är väl inte så illa. Det kommer att bli bra. Och det kommer att bli otroligt skönt att få vår inglasade och isolerade veranda klar och möblerad, och det är alldeles snart klart!

Värmebölja och litet gjort

Värmen är här. Trevligt, hoppas bara det inte håller i sig…

Även om den lediga tiden blivit större de senaste dagarna så innebar värmen svårigheter att få något gjort.

Men en del saker har ändå hänt sedan sist:

Dasset håller på att uppgraderas till en separett. Urinen som bevattningsgödning och det andra i komposten. Så mycket smartare än att spola bort varje omgång i sju liter dricksvatten. :)

Skissarbete för sådant som ligger längst fram i tiden börjar ta fart på allvar. Det kan ibland tyckas som onödigt och energislöseri när så mycket annat ska göras först. Men å andra sidan ger det kraft åt allt annat. Plus att det blir många ändringar och nya tankar som gör slutsumman ännu bättre. Mer specifikt så handlar skissen ovan om det blivande boningshuset.

Vidare köpte vi en av Brunneby Bryggeris begagnade cidertunnor. Bra att samla upp regnvatten i.

Dessutom har vi hittat ett ställe där vi kan ta finfin sand. Den finns alldeles runt knuten till lägenheten, så vi fyller några hinkar varje vända…

Och appropå vändor så vändes den sista stenen in i ringen idag! Nu är cikeln äntligen sluten och bara grillningen återstår!

Verkstaden grundad

Så kom då dagen. Dagen då den stora tunga stenen som legat på bröstet och tryckt, i snart ett år, lyftes bort. Den lyftes bort och försvann över en dag. Det var en stor dag, och man kanske undrar varför det skrivs så luddigt om det. När det nu var ett sånt lyft för tillvaron. Svaret är enkelt: det är för er skull. Så ni slipper läsa om det, och skapa bilder i fantasin.

Som man kan vara utan. En liten ledtråd kommer att vara den enda länken till denna historiska händelse.

Men förutom att tillvaron nu känns betydligt lättare så kom bieffekten att de första spadtagen togs för verkstaden. Platsen är bestämd och förberedd; så vad gäller den fysiska biten av jordsäcksbyggandet så gäller nu att gräva, gräva, gräva grunden.

Sotaren och virkesflytten

En tidig morgon vaknade vi av att någon dunkade på dörren. Busko brukar ju öppna dörrar, men det lät inte riktigt som honom. Men vem annars kunde det vara? Busko, och speciellt Leia, har sedan inhängnaden av tomten blivit otroligt vaktiga – och skäller på minsta rörelse. Det är nog inte så hotfullt som det låter, det verkar snarare vara en kul sysselsättning, men likväl är det svårt att inte missa skallen. Så det var minst sagt en oväntad syn att se sotaren utanför dörren, och senare se hans bil inne på gården – och grinden stängd.

Hursomhelst så var det riktigt tur att han kom och hälsade på; det hade inte sotats sedan 1999 och hade vi inte öppnat nu hade det krävts en nybesiktning, vidare var det skönt att höra att allt såg bra ut, förutom att öppnaspisen i kakelugnsstil måste få litet eldfast lera inkletat i sig, och att en detalj på vedspisen måste bytas ut för att inte ta in fel luft.

I torsdags var en sån där dag igen som innebär 10 timmars arbete utan rast; otroligt jobbigt men så mycket enkelt och tråkigt jobb som blir gjort! Nu har allt virke och allt övrigt material från morfars gamla hus dels flyttats från ena sidan torpet till den andra och dels fått sig tak över huvudet.

.

Vidare vad gäller lerhusbygget så har intet mycket hänt än, måste fokusera på andra grejer först, även om det måste ske många saker parallellt. Det finns för övrigt en till nackdel med earthbag buildning som jag inte nämnt än, förutom den stora arbetsinsatsen alltså,  och det är att i vårt klimat krävs någon slags tilläggsisolering. Hittills har jag inte funderat alls mycket på detta, men vet att det löser sig på något sätt vad det lider. Till vidare är dock alla förslag välkomna och samlas gärna i denna tråd i nya forumet!

Kort om Earthbag Building

När vi först hörde talas om EarthBag Buildning slog vi bort tanken på att anamma det själva ganska fort, av någon anledning. Men det tog inte lång tid efter det förrän vi blev litet nyfikna, och lyssnade mer intresserat för att sedan beställa boken; och nu planerar vi för fullt vår framtid efter den.

Det kan dock vara på sin plats att beskriva litet kort vad det är. För det kan ju vara fler än vi som kanske inte stött på det tidigare.

… Här nedan fanns nyss en fin och informativ text som beskrev hur man bygger med denna princip, vilka fördelarna gentemot traditionellt lera/jordbygge är samt annan trevlig information. Men det var innan teknikens under inträffade, och raderade nästan allt.

Så den förlorade informationen får dyka upp på naturlig väg vad tiden lider. Men helt tomhänt ska det inte bli, jag har stulit några illustrativa bilder istället:

The Honey House, by Kaki Hunter and Doni Kiffmeyer

.

The Sun House, by Theo (Father Marc Boisvert)

.

The Alison Kennedy House, by Kaki Hunter and Doni Kiffmeyer

.

Litet kort kan man säga att man använder vävda säckar av polypropylen som man stoppar ner jord i, sedan lägger man ut lager av dessa säckar – som tegelstenar – varvar med taggtråd och jobbar sig uppåt, klär in allt med ett ytskikt av finare lera. Och vips har man ett otroligt billigt, omgivningsvänligt, smart, hållbart och finfint hus att bo i. Den enda nackdelen med Earthbag building är att det krävs en hel del fysiskt arbete, men så länge man håller sig till FQSS-principen så ska det inte vara några problem.

Vad gäller vårt eget praktiska stadium så är vi fortfarande där man leker med jorden och ser vad den håller för. Under de senaste dagarna har ytskiktsprovstenen fått stå exponerad för regnet. Det är bra om den krackelerar så litet som möjligt.

Lertest två

Efter att det första lerproportionstestet var utfört fick den leran gå vidare till att visa vad det går för som ytskiktsmurbruk. Det första lerhuset vi kommer att bygga blir verkstaden; det kommer att bli ett försöksprojekt där många lärdomar kommer att dras. Just ytskiktet är ju nåning som inte känns helt säkert, men förhoppningsvis blir husets hatt tillräckligt bred och den fina leran tillräcklig för att täcka hela fasaden.

.

Så vidare till den jord som det finns riktigt gott om.

.

Ner med den i burken, på med resten vatten och klar att avläsa dagen efter. Nu syns det inte så bra på bild men toppskikten skiljer sig ganska mycket från första lertestet; Antagligen grävde jag inte bort tillräckligt av det organiska skiktet, så det följde med en del jord också. Men trots detta så hamnar lerhalten runt de optimala 25-30 procenten. Hittills lovar det gott, men mycket återstår innan vi vet hur det kommer att gå. Nästa steg blir att försöka få tag i billiga/feltryckta vävda polypropylen-säckar. Nån som har nått tips om var vända sig?

.

Idag var vi till Malexander och hittade det här lilla rotskottet. Vi hade inte sett det förut, men var himla läckert, som gigantiskt gräs med jätteblad på.

 

De första leriga stegen

_igp1620.jpg

Under sommaren har jag ett sommarjobb, och ibland har jag sån tur att vi kan vara i vårt torp och jobba under arbetstid. Det blir då otroligt mycket gjort av sådant som annars inte prioriteras. Det kan låta litet märkligt förmånligt att jobba hemma på arbetstid, men det finns en annan sida också som gör att det inte blir så märkligt. Hur som helst så fixade vi idag både varmkomposten, trädgårdskomposten och slog loss armeringsjärn från gammal cement.

Nu äntligen, minst ett år för sent, ska vi börja kompostera på allvar!

Vad gäller hus byggda av lera så har väl ingen missat att det är vad vi ska engagera oss i nästkommande år. Intresset väcktes redan för drygt ett år sedan, och vi har sakta men säkert lärt oss mer och mer. Det var dock bara för två veckor sedan som den totala övertygelsen om att det är möjligt infann sig; och detta i och med att en bror tipsade om boken “Earthbag Building”. Nu har det blivit verkligt liksom, det är dock lätt att fortfarande spåra ur vad gäller arkitektur och så vidare, men byggmetoden med lersäckar kommer att fungera; Utomordentligt billigt, enkelt och omgivningsvänligt, på ena sidan. På andra sidan ett sjujäkla arbete, men om det är så kul som det verkar så kommer det inte att vara något problem.

Att bygga med trä har under senaste tiden börjat kännas allt mer fel – till och med omöjligt. Vi skulle aldrig kunna köpa virke för att bygga ett hus. Det är ungefär samma tröskel som att gå från stationär dator till bärbar, eller gå från bensin till biogas – det går bara inte att gå tillbaka!

Jaja, det blir mer om detta med lera och hus. Nu tänkte jag nöja mig med att redovisa det första steget i lerbygget: att bestämma den egna jordens proportioner. Det är ett stort steg att använda jord och därmed inte behöva skövla skogen för att bygga hus, och ett ytterligare trevligt steg är att kunna använda den jord som finns på tomten för att bygga med för att dessutom slippa transporter. Så därför blir det första steget att ta reda på om jorden duger att bygga med helt enkelt.

_igp1619.jpg

Det första lagret med jord måste helt undvikas då det förmultnar. Sedan beror det på vad man hittar hur det kan användas, här ovan är utgrävningen i zenträdgården, där finns till största mängd en fin rostfärgad sand under den näringsrika jordytan, men det finns också en gråvit fin sand som kan ses som en liten ljus plätt i skuggpartiet längst ner i mitten av bilden – och det är den vi har tittat närmare på idag:

.

lertest.jpg

  1. Ta en glasburk och fyll till hälften sand, och resten vatten.
  2. Gå ett varv runt huset medan du skakar burken ordentligt.
  3. Låt stå under tjugofyra timmar och utläs sedan resultatet.

Om jag tolkar rätt när jag jämför med illustrationen i boken så innehåller denna del av marken cirka 50 procent lera. Det är en hög halt som lämpar sig bäst som murbruk. Den optimala proportionen för fyllningen i säckarna ligger på 25-30% lera och resten sand/grus. Frågan är nu hur mycket av denna slags lera som finns på gården, och än större fråga: vilken är proportionen på den sand som är den vanligast förekommande?

Spännande frågor som snart för sina svar! :D

Besök i torpet

_igp1613.jpg

Ja, rätt som det var kom han trampandes uppför gräsgången, lille Jiddler. Han tyckte stenen var väldigt fin, och det verkar som att han tänker stanna ett tag…

Snart juli…

_igp1357.jpg

 

_igp1385.jpg

_igp1568.jpg

_igp1575.jpg

Energierna i torpet  är så höga och starka. Jag börjar fundera på om det inte är en riktig kraftplats vi har hamnat på. Det känns ännu starkare nu när grönskan exploderar av färg och liv, och naturen vibrerar av livskraftsenergi så påtaglig att det nästan blir för mycket. För en trött och sliten själ kan det vara svårt att ta tills sig allt det goda, släppa in det och bli till ett med  det. Det måste kanske få ta sin tid.  Drömmen om himlalunda lever vidare och visionerna ger var dag i vårt liv ett speciellt skimmer. Allt är helt perfekt i det eviga nuet.

Midsommar

_igp1389_90_91_tonemapped.jpg

Verandabygget går inte så fort som planerat. Men jag har kommit till att acceptera att det helt enkelt inte går att jobba med enbart räta vinklar, eftersom inteting är så från början. Men då det här är mitt första stora byggprojekt sedan jag byggde kojor i skogen för några år sedan så känns det skönt att kunna skylla allt nybyggt på sneda förutsättningar… Detär dock svårt, rent materiellt, att få allt att gå ihop och bli till en helhet när inte vinklarna är räta och andra-, tredje- och fjärdehandsvirket har så många olika dimensioner. Men det blir nog bra vad det lider.

Jag vet inte om vi nämnde det tidigare, men entrétrappan håller på att bytas ut mot en av sten. Det blir mycket mer passande och bra att ha någonstans att använda alla mängder av sten som dyker upp ur dammbygget. Den ny-gamla trappan blir en platform i lundens utakant.

.

_igp1446.jpg

För två veckor sedan började jag borra ett ventilationshål. Köpte rundsåg och lånade hållare och började borra. Och fortsatte borra. Och fortsatte med det i till jag kom igenom på midsommaraftonens morgon. Det tog den bärbara skruvdragarens batteri drygt tjugu återladdningar.

.

_igp1449.jpg

Men nu är den på plats! Solfångaren som vi fick av pappa, som han i burit med sig under tjugu år utan att hitta nån lämplig plats att installera den. Tänker installera en termometer i den för att se hur den värmer sig, och när hösten närmar sig även montera på en förvärmare för inluften.

.

_igp1569.jpg

Idag söndag tog jag ledigheten till att ta fram ytterligare en fantastisk sten. Lyfte upp den till ytan och gjorde den litet olerigare i regnet med diskborsten.

.

_igp1571.jpg

Idag var också dagen då de stickligar som inte ville ta sig åkte ner till komposten, och de sticklingar som tog sig fick egen kruka. Lönnen till vänster är ingen stickling, men den kommer från Hedesunda. Växten i hinken tror jag är en vitpil, från Borensberg, men framtiden får utvisa det. Längst till höger tror jag är en ölandstok, och vi hoppas på en rosa en.

.

_igp1572.jpg

Den lilla oplanerade örtaträdgården har börjat växa till sig. Nu gäller bara att använda sig av den.

Idag hände även något mer, något som har väntat och väntat på sig: Fårnätsgrinden vid infarten har förvandlat från lång rulle som tvunget skulle rullas upp och ut till en avkortat lagom del med ytterdel av gammalt skurborsteskaft som kan fixeras i ett rör i marken: både i öppet och stängt läge. Inte finfint, men otroligt mycket mer praktiskt!

.

_igp1554.jpg

En bra sak med att bo på litet höjd är att man får se mycket himmel.

Ny information och stenformation

Vi vet inte så mycket om historien om vårt torp. Vi har hört att det är tvåhundra år gammalt och det har funnits två ägare innan oss efter det att tomten köptes fri för cirka sju år sedan. Tiden innan det arrenderades torpet under tjugu år av en man, som begravdes nu i onsdags: en av hans släktingar var förbi och plockade blommor till begravningen då jag träffade henne. Det blev en kort rundvandring där hon berättade om midsommarfiranden, bardisk i syrenhäck, damm med vattensprutande groda, bilbatterier, eget vindkraftverk och – sist men inte minst – att brunnen inte har burit vatten sedan femtiotalet…

De hade till och med anlitat slagrutamannen och grävt och grävt och grävt ny brunn, men utan vidare resultat.

Så det blir till att ta med sig vatten i fortsättningen också och börja spara slantar till en framtida brunnborrning (men jag funderar på att gräva en egen brunn för hand, bara föratt liksom…).

Tyvärr tog jag inte hennes namn; för det dök ju upp en hel del funderingar efteråt om den tidigare tiden. Hon bodde söder om Örebro, och hade husbil. Alltid nått att gå på.

Jaja, det löser sig det där med vatten också vad det lider. Det känns för övrigt som om lerbygget blir verkligare och verkligare för varje dag, nu har vi också beställt boken Earthbag building, det blir en bra början. Och sedan hoppas vi att jag kommer in på “Bärkraftigt byggande” -kursen som går på distans under ett år med början i augusti.

I förr-förrgår fick vi äntligen de kvarvarande fönstren från systembolaget, så nu är det bara veranda-bygget som gäller!

Appråpå det så ägnade vi hela dagen åt..:

_igp1356.jpg

Nu är snart eldringen sluten. Det ska till två till stenar i morgon, och de ska fixeras och byggas in i marken en aning. Sedan blir det grillning. Det stora frågetecknet som ligger tungt längst ner till höger i bild har fortfarande inte helt rätats ut, även om det har kommit nya förslag på dess framtid: det är en fantastiskt fin sten som bara måste få komma fram på något sätt. Helst vill jag lyfta upp den en halv meter, men den är så tung! Eller egentligen: absolut helst så vill jag ha den i zenträdgården…

Inspiration utan fokus

Nu var det ett tag sedan det skrevs något här. Men det betyder ofta att något annat har hänt. Vi har dock inte hittat det där riktiga fokuset som vi efterfrågade tidigare, men däremot så har ett accepterande av att allt tar sin tid och att det inte finns någon brådska sakta sjunkit in. Det känns bra; men en fokusering på vissa proriterade projekt vore inte helt fel. Det gäller att både kunna leva och jobba på samma plats. Inte helt lätt.

Nu följer en litet uppdatering i bildform på vad som hänt sedan sist:

_igp1274.jpg

Runt grillplatsen har den yttre murens första stenar lagts på plats.

.

_igp1275.jpg

I lunden har nio hallonplantor från Borensberg välkomnats. För övrigt så är största jobbet här att försöka hålla grönskan i någorlunda skakt.

.

_igp1276.jpg

Det lilla landet som vi anlade förra året har nu fått ge vika och fått en hög jord över sig. När vi gjorde det så hade vi inte räknat med att bygga ut verandan en meter. Det blev alldeles för tätt inpå.

.

_igp1280.jpg

Ta-da!! Äntligen har den japanska lönnen (acer palmatum) fått av sig vinterkläderna och tillika fått en uppfräschning av sin närmiljö.

.

_igp1285_6_7_tonemapped.jpg

Idag drabbades jag av extrem inspiration när jag grävde dammen i zenträdgården. Nästan så där att det blev litet farligt; Glömde bort att dricka, brydde mig inte om min onda rygg eller att ta ut hundarna på långpromenad. Men jag hade fått den fullständiga visionen om zenträdgården, allt föll på plats och ingenting tycktes omöjligt; stenbumlingar som legat djupt begravda i dammen med tveklös orubblighet i blicken sedan de såg ljuset för första gången för flera månader sedan var helt plötsligt uppe på torra land, och skottkärran med jord och sand swischade fram och tillbaka mellan dammen och jordsilen.

.

_igp1288.jpg

Zenträdgården ser kanske inte mycket ut för världen just nu. Men vänta bara!

.

_igp1290.jpg

Så till vi ses igen.

Justja, glömde bort att nämna att vi satte 50 potatisar i gamla landet också. Hade inte tänkt göra det på grund av alla andra göromål, men när de herrelösa potatisarna dök upp var det svårt att inte ta hand om dom.

Första natten & tömma brunnen

Så har vi äntligen flyttat in i torpet. Den enorma värme som varit senaste veckan underlättade en hel del. Det var inte ens kallt på morgonen. Det kommer dock ta ett tag innan vi känner oss så där hemma inomhus som vi gjorde i höstas – innan råttinvasionen och tjyvbesöket. Att det varit tjyvar på besök känns inte obehagligt alls, däremot tycker åtminstone jag att det känns litet otrevligt med alla råttor och möss som dansade överallt under hela vintern. Men vi har ju städat ordentligt så det krävs bara litet inomhustid för att det ska kännas riktigt hemtrevligt igen. Vi upptäckte vinden också – vi har bara haft det som förråd hittills. Men det går att göra mycket av det, trots det lilla takutrymmet.

_igp0955.jpg

Att tömma den gamla handgrävda brunnen har legat framför oss länge. Nu var det dags äntligen!

Men det krävdes en del förberedelser för att få igång pumpen, den måste sättas bakom galler och få en tyngd på sig och kopplas till morfars gamla trädgårdsslang och slutligen få ström från bilbatteriet.

_igp0973.jpg

Allt tekniskt förberedande gick förvånadsvärt enkelt. Ibland gör det det.

_igp0984.jpg

Men för att citera framsidan på min nyfådda anteckningsbok: “Om du finner en väg utan hinder, leder den antagligen ingenstans.”

_igp0991.jpg

Å i detta fall blev det precis så. Efter en del felsökning så inser vi att pumpen inte klarar av att trycka upp vattnet över markytan. Men nu vet vi ju det.

Nästan overkligt

_igp0838.jpg

Ja, sommarvärmen börjar komma… Idag blev det mycket sol, och grönskan spirar. På kvällen blir det lite kyligare, så det gäller att ha en varm tröja till hands.

_igp0844.jpg

Allting har blivit lugnare.

_igp0845.jpg

Plötsligt sitter man här i en oas av stillhet och skönhet. Grillar pannkakor och läser en godbok i kvällssolens varma sken.

Här nedan finns en liten skapelse som tog form idag, på baksidan av torpet. Förra året var allt det här övervuxet. Men Kristian har varit flitig med sekatör och spade och vips fick vi en plats för våra örter och stenväxter. Visst – det tog tid från annat som var mer högprioriterat – men det är så det måste få vara. Det är inspirationen och skaparglädjen som styr – inget tyckande och tänkande eller tidsplaner och planeringar…

_igp0842.jpg

Det är tid för inandning nu, efter dessa två år av kaos och intensiv utveckling på många plan. Som Thomas sade i en intervju en gång; det har varit som en stor utandning och nu är det dags att andas in igen. Sedan drog han sig undan från omvärldens blickar ett tag. Det är precis så det känns. Det är dags att andas in nu, andas lugnt och sakta, bli fri från all stress och med kärlek släppa allt som begränsar och i kärlek låta alla som inte förstår och accepterar gå.

Det är dags att börja njuta av det vi åstadkommit…

Tulipaner och ödlor

Vernadabygget fortsätter i snabb takt just nu. Idag fick vi i det första fönstret.

Under vintern har vi ju som bekant haft besök av ett otal råttor som har gnagt på både det ena och det andra. Dom är borta nu som det verkar. Det är väl trevligare och bättre tempererat ute i skogen nu. Men istället möttes vi i helgen av en orm liggandes på vardagsrumsgolvet. Det var ju inte varmt på morgonen så det ringlades allt annat än fort iväg.

Egentligen var det ju mer en ödla, men vad gör väl det om skelettet påminner om en ödla när kroppen liknar en orm; nä jag tycker kopparödlor ska bli kopparormar. Eller ormslå funkar ju också.

För övrigt så har grönskan satt fart på allvar och bara tiden kan visa var trädgården kommer att ta vägen i år.

_igp0813.jpg

Systemfönster & cirklar

Av en händelse upptäckte vi att Boxholms systembolag hade slängt ut sina fina treglasfönster till förmån för nya. Så verandaprojektet fick en ny vändning på dag nitton.

_igp0609.jpg

Våra första rosa körsbärsblommor blommar, och faller ner på marken.

_igp0610.jpg

Delar av arbetarfamiljen kommer på besök och vips så har vi fått igång eldstadens inre ring. Nu återstår bara att få ordning på den yttre cirkeln.

_igp0753.jpg

Vid ytterkanten av eldstadens cirklar upptäcker jag en stor skatt, i form av en mörk sten. Den har hittills varit begravd och fallen i glömska. Jag jobbar nu på att få upp den över markytan. Men måste erkänna att den är ganska tung och aningen svårflyttad. Så vi får se om den får så pass hög proritet att den klarar sig från att begravas igen…

Konsten att fokusera

Nu är värmen här på allvar och det blir svårare och svårare att hålla sig ifrån torparaktiviteterna. Detta trots att det finns mycket annat som borde prioriteras för stunden. Så redan här finns ett fokuseringsproblem.

Vidare i torpet så är det otroligt svårt att fokusera på vad som är det viktigaste projektet. Trädgården kan sluka hur mycket energi som helst och så fort en del börjar kännas färdig föder den tre nya idéer. Det är så klart väldigt inspirerande och roligt, men för att få det beboeligt så krävs det annat än stenlagda trappor, uppbrukade land och zenträdgårdar. Ett av de viktigare projekten är att få klart verandan. Och efter en lång dvala så återstartades det just idag!

_igp0466.jpg

Här är ett av de mindre viktiga, men inte desto sämre, små projekten: fågelbadet.

_igp0481_2_3_tonemapped.jpg

Runt om planterades massa frön, så om ett tag kommer jordkullen att krylla av allehanda vackra blomster.

_igp0457.jpg

Den nya eldstaden tar också den en del energi i anspråk. Blev tvungen att hämta några fler stenar också. Tur att en del kan rullas fram.

_igp0502.jpg

Att komma igång igen

Så har våren äntligen kommit. På riktigt. Hoppas vi. Igen. Tiden för arbete i torp och gård har dock satt igång på riktigt. Dessutom är ju som bekant vårens inbrott redan avklarat. Det känns också skönt. Vi polisanmälde dock inbrottet, mest för polisens skull. Så att det syns att det finns att göra. Även här.

När vi satt framför konstapel polis och berättade om inbrottet slog det oss: det är ju egentligen inte det vi vill anmäla, jag menar ett gäng prylar för några tusenlappar och ingenting förstört. Visst, litet respektlöst är det ju att klampa in och ta andras grejer utan att fråga. Men samtidigt så har man skövlat skogen bakom oss, fullständigt jäkla skoningslöst; ut med skördarna och ta ner så mycket skog man kan på så kort tid som möjligt för bästa avkastning…

Det är ju det vi vill anmäla!

_igp0226.jpg

Konstapel polis låtsades förstå oss och höll med om att det etiskt är en tvivelaktig sysselsättning, men rent juridiskt kan man inget göra. De juridiska brottslingarna är de som stal resväskan och gasolbrännaren av oss. Det är där insatsena ska sättas in.
_igp0229.jpg

Vad gör väl det om skogsvårdarna kastar litet skräp i skogen efter att de skövlat den. Det gör ju ingen skillnad om det pissas litet på människokroppen efter man lemlästat och våldtagit den heller.

_igp0233.jpg

Jaja, för att citera avslutet i senaste kvartalsbrevet från bovärden: Nog med gnäll!

Att bygga och se vidare. Här ovan ses kullen med den icke fungerande jordkällaren – men vad gör det när planerna för att bygga om det till Bag End är i full blom!

_igp0234.jpg

Äntligen grönt! Nu har vi satt ner en hel massa pil längs tomten. Ska bli spännande att se hur de tar sig, och om de dricker så mycket vatten som vi varnats för.

_igp0265.jpg

Vidare så har ett stort orosmoln försvunnit i långa fjärran – hur ska vi kunna bygga ett stort tvåvåningshus med allt vi behöver! Det kan vi inte. Och vill inte. Däremot kommer vi att bygga flera små hus anpassade efter behov – och de ska med hundra procents övertygelse byggas av lera/jord!

_igp0270.jpg

Idag byggde jag en vedtraveställning. Det är väldigt viktigt att det blir rätt lutning på veden då. Så att den torkar lagom sakta…

_igp0271.jpg

Och så en avslutande bild. På den svarta hunden. Den otroligt rädda vildhunden som för exakt ett år sedan kom darrandes av rädsla till oss. Idag ska hon vara med på allt vi gör, oavsett om det smäller eller brinner.

Snälla tjuvar?

Ja, så har vi fått vår första oinbjudna påhälsning i torpet. Det var inte till en början så väldigt uppenbart. Låset var lite märkligt men det var ändå låst, och det gick att låsa upp. Väl inne var det något som inte riktigt stämde. Ingenting var trasigt eller omkringkastat eller omkullvält. En hastig överblick skulle inte ens ha gett oss någon misstanke om inbrott, speciellt inte när dörren faktiskt var låst.

Men vid närmare gransking i oredan – ja, vi har inte fått ordning i stugan ännu, så upptäckte vi att det ena och det andra saknades. Några lampor som inte hade något ekonomiskt värde, och som låg bredvid något annat av större ekonomiskt värde – men som låg kvar. Min resväska var borta. Kristians kniv var försvunnen, en sådan där klenod som haft stor betydelse under många år men som inte var vidare funktionell.

Det som var konstigt var att mycket av värde var kvar. Spåren av tjuvarna var få. Det var som att de försiktigt lirkat upp låset, varsamt tassat in på tå, knipit åt sig något av mindre värde – lämnat stugan och – låst efter sig.

Märkliga tjuvar.

Så istället för att bli arga och känna oss kränkta blev vi enormt tacksamma! Tack tjuvarna för att ni inte krossade några fönster eller tog sådant som vi verkligen skulle ha saknat. Tack för att ni lät bli min Buddha-staty för den var verkligen ovärderlig. Tack för att ni inte tog sådant som vi verklgen behövde och som vi inte hade haft råd att ersätta. Tack för att ni inte våldförde er på vårt hem, och tack för att ni låste efter er så att det inte kunde komma några tjuvar…?

Ja, en högst märklig situation. Synd på Kristians kniv, och lite obehag i magen över att någon inkränktar på vårt privatliv så här. Men vi förlåter och är tacksamma för att konsekvenserna inte blev större, och funderar på vad vi kan göra för att inte attrahera sådana här händelser i framtiden.

Snöprakt i torpet

holk1.jpg

Ja, vi fick ett par vita dagar i torpet i alla fall… Det var väldigt vackert, men kallt i luften – man har ju blivit lite van med de mildare temperaturerna. Allt kom bara över en dag – från grönt till vitt.

holk2.jpg

Under påskhelgen hoppas vi på en hel del tid i torpet. Det har inte blivit så mycket av det där med att rensa ut bland alla prylar och saker och sortera allt skräp. Det tar mer tid än man tror – och nu lönearbetar vi ju båda två. Vi får hoppas på en rejäl storstädning under helgen.

baksida.jpg

Den 30 mars äger den sista i raden om fyra meditationscirklar rum i Borensberg. Den söndagen finns också möjlighet att delta under en heldag i Trädgårdstorp – läs mer om det här.

lek.jpg

Det är vackert med snön men vi längtar ändå till våren och värmen.

plan.jpg

Glad påsk till er alla!

zhen.jpg

Riktigt aprilväder i februari

img_0084.jpg

Korvutdelning på trappen…

img_0103.jpg

Leia får ibland upp sådan fart att Busko bara förbluffad står och ser på…
img_0124.jpg

Ja, äntligen är fågelstugan uppe…

img_0145.jpg

Det är svårt att förklara vad det var för slags skog vi hade alldeles om knuten… Kanske förstod man inte att uppskatta den tillräckligt när den fanns där… Hade vi vetat att tiden att njuta av den skulle bli så kort skulle vi ha dokumenterat den bättre… Stora, kraftiga uppvuxna träd, grönska i alla nyanser, riktiga svampmarker med fullt av kantareller i slutet av sommaren, tunga, mustiga dofter av jord, bark, kåda och gräs… Ja, det är obegripligt, helt irreversibelt… Vi är fortfarande chockade… Ingenting finns kvar, förutom plantager av små granar, där man inte kan gå för dom står så tätt…

img_0152.jpg

Här stod en gigantisk, kraftfull gran i sin höga, breda prakt – mitt i livet – full av livskraftsenergi.

img_0160.jpg

Men man kan ha mysigt i torpet ändå… för när man är där märker man inte av vad som pågått en bit bort… och så kan man drömma sig till magiska skogar på andra platser fulla av älvor, tomtar och troll och andra naturväsen…

img_0161.jpg

En skönhet mitt i skönheten…

img_0172.jpg

Märkligt hur man kan finna frid i ett sådant kaos…

img_0180.jpg

En viss dam är sugen på pippifåglarnas talgbollar…

img_0187.jpg

Stilla stunder med fika på baksidan förgyller tillvaron…

Soldag i torpet

img_0016.jpg

Det är många olika projekt på gång i torpet. Vi har redan börjat med majbrasorna, men vädret är ju nästan som i maj – och till och med fästingarna har vaknat. Idag tog vi bort årets första ovan för Buskos högra öga. Vi hugger ved, gräver dammar, river grillplatsen och bygger ny, krattar löv, gör nya stigar och tar bort sly så att en del unga träd kan växa sig stora. Det som vi har dragit oss för ska ske i helgen är det tänkt; ta bort allt bråte – gå igenom allt i förråden, sortera och frakta bort. Ett riktigt slitgöra – men nödvändigt för  friska, rena energier i torpet.

img_0033.jpg

Tomten är äntligen inhängnad med fårnät. Det känns riktigt lyxigt, för nu kan vi för första gången vara där och slappna av – och slippa oroa oss för att hundarna har gett sig av på promenad utan oss. För övrigt undviker vi promenader litegrand utanför tomten – för att få tid att bearbeta att Boxholm Skogar har huggit ner HELA SKOGEN bortom vårt torp. Det är helt tomt. Helt kalt. Det är ofattbart när man går där, allt är bara helt borta. Förlusten svider riktigt illa i bröstet. Vissa människor förstår helt enkelt inte vad dom gör.

img_0047.jpg

Idag hängde vi upp talgbollar i den lilla lunden, och oljade in fågelstugan som ska placeras där. Fröna är redan inköpta. Det finns väl inget så upplyftande som att se småfåglarna kivas om fröna i sin färggranna prakt. Ett annat projekt blir att sätta upp en del fågelholkar som hamnat på marknivå, och sätta upp flera nya boningar.

img_0049.jpg

Ja, man kan ju undra vad Busko skrattar åt här. Förmodligen husses försök att laga yxan med eltejp.

img_0069.jpg

Men matte, kan du verkligen med den där makapären??? (Jag har nämligen fått en nya kamera i för tidig examenspresent, så nu måste jag verkligen klara av den här D-uppsatsen innan juni – då har tiden som jag har fått på mig att ta min examen tagit slut).

För övrigt; på söndag är det dags för meditationscirkel i Trädgårdstorp, Borensberg – igen, och idag har meditationssidan uppdaterats.

Projekt fårnät runtom

Så började äntligen projekt fårnät runt tomten. Vi är inne på tredje dagen, och det går förvånadsvärt undan. Men för att ta det från början: i snart ett halvår har vi insett att en inhängnad är nödvändig för att få lugn och arbetsro – då ingen av hundarna förstår sig på det mänskliga påfundet markgränser. Det första som slog oss var att göra en vacker gärdesgårdinhängnad som smälter in i omgivningen; den idén låg kvar länge i planeringen men till slut får antalet störar, arbetstimmar och kronor oss att inse att det är smått omöjligt.

Nästa tanke blev att skaffa ett fårnät och bara skaffa pelare till var tredje meter. Det var inte helt lätt att hitta vare sig pelare eller nät begagnat, och vi måste erkänna att vi var väldigt nära att köpa helt nya impregnerade pelare från Granngården.

För en vecka sedan hittade vi fyrahundra meter begagnat fårnät i Avesta för totalt 2000 kronor. Vad gällde pelarna så valde vi turligt nog bort de impregnerade till förmån för de redan befintliga; vi började upptäcka flertalet pelare under bråte och gräs på tomten – vid påfallande bra skick, och i skogen omkring oss lämnar ju “skogsvårdarna” efter sig en hel del användbart när de röjer fram solen till marken.

Som en del har påpekat vad gäller nätet så är det bara en meter högt och därmed överhoppvänligt för medelstora hundar. Men det blir nog inget problem, egentligen räcker det som en markering. Men vi kommer nog ändå att sätta ett påminnelsesnöre några decimeter ovan nätkanten.

Och de begagnade pelarna har ju såklart en beständighetsnackdel när de varken är impregnerade eller av god kvalitet av senvuxen gran, men det känns ändå bättre att byta ut de fortlöpande än att stödja kemi- skogsindustrin.

Hur som helst så har vi arbetat med detta i tre dagar nu och hela västra sidan är pelad och nästan hela södra sidan är både pelad och nätad. Vad som farhågades vara ett gigantiskt projekt visade sig vara något helt annat. Skönt att det kan vara så med byggnationer. Också.

Någonting jag har insett att man nästan måste köpa nytt, till sist, är yx- släggskaft. Hittills har jag slagit av fyra yxor, en guldgrävarhacka och två släggor, av den väl begagnade sorten. Så i dagarna blev det ny hickory till både släggan och yxan.

Fler bilder hittas i det nystartade fotoalbumet Året 2008.

Att komma iordning…

img_6365.jpg

Lagomt till jul fick vi tillträde till den nya lägenheten; en 30 kvadratare i centrala Boxholm – vilket är tänkt att vara ett komplement till torpet. Hundarna fick ingen bra start i det nya hemmet, då det smälldes och pangades över hela Boxholm i ca en månads tid efter inflyttningen. Det underlättades inte heller av att det finns fabriker som bullrar och väsnas i Boxholm dygnet runt. Sakta men säkert lär vi oss känna vår nya hemstad, med två helt olika slags hem att alternera mellan.

img_6432.jpg

Torpet har varit något ogästvänligt nu under de kalla månaderna, trots det finner vi alltid frid inombord så fort vi kommer dit. Det spelar ingen roll att det är kaos omkring oss, kartonger och prylar och skräp – mycket att gå igenom och ta reda på. Det gör heller ingenting att inomhustemperaturen är ungefär som den utomhus och att dasset bara ger insynsskydd – och skiljer sig inte mycket från “det fria” vad gäller allt annat. Det finns en ro och en stillhet i torpet som kommer till oss så fort vi närmar oss det på den leriga grusvägen. Något fint att vara tacksam för.

img_6551.jpg

Denna dag tillbringade vi där fullt sysselsatta med allehanda projekt, och köket blev mysigt och nästan behagligt varmt. Det var som de senaste månadernas flyttkaosstress äntligen släppte oss, och lät oss vila i nuet. Det känns som att vi fått lite ny luft under vingarna. Det är ju bra inför de planerade meditationscirklarna och de övriga verksamhetsprojekten som är på gång.

img_6595.jpg

Något tråkigt vi har fått bevittna de senaste veckorna är hur man har huggit ner stora delar av skogen bakom vårt torp, där träden hade fått växa i fred och blivit stora och fina i härliga svampmarker. Det bringar oss stor sorg att se hur det skövlas – och ingenting lämnas kvar i jakten på pengarna. Men något väldigt positivt här i Boxholm är att man kan prenumera på Ekolådan – läs mer på www.ekoladan.se – och i går fick vi hem första leveransen av ekologiska frukter och grönsaker. I kombination med Boxholms Konsumbutiks rikliga utbud av ekologiska varor gör detta att vi i stort sett kan äta allting krav-märkt. Det är som att de konstruktiva och destruktiva krafterna sveper fram i vårt samhälle sida vid sida – och det är bara att välja vilka vindar man vill ha under vingarna.

Vintertid i torpet

Under de senaste månaderna har det varit fullt upp med att ordna allting praktiskt i tillvaron. Trots bostadsbristen i Borensberg fick vi aldrig vår lägenhet uthyrd, och kunde därmed inte heller flytta in i vår lilla kompletterande 1:a på cykelavstånd från torpet. Alltså har vi tillbringat ett par månader i vår gamla tömda och utstädade lägenhet. Det har varit väldigt lugnt och spartanskt. Vi har också ägnat tid åt våra hundar – en väldigt intensiv process – med hundkurs och utbildning för matte och husse.

Således har verandabygget stått stilla under en rätt så märklig tid. Vi har haft en tid av svåra ekonomiska prövningar, men om man ska se det som ett test på att hålla sinnet i balans, och ha ett positivt förhållningssätt till allt som livet för med sig – så måste vi säga att vi har lyckats väldigt bra trots allt. Och som ett svar på detta har allting löst sig på näst intill mirakulösa sätt – hela tiden – utan att vi har ansträngt oss eller gjort något drastiskt. Det är som att leva i lugnet i stormens öga. När det kommer till kritan så verkar det som att livet vill att vi helt enkelt ska syssla med det som vi är bäst på och som vi verkligen vill göra.

Verandan är skyddad från väder och vind, men till jul kommer vi att bo inom rimligt avstånd för att kunna vara där och pyssla under lediga dagar. Ett gäng fönsterkarmar ska byggas, det är nästa steg. Vi har även gjort en plan på en hel del förändringar och renoveringsprojekt inomhus. Det ska bli spännande. Så har vi tur så kommer Himlalundaprojektet att fortgå i sakta mak även under de kallaste och ruskigaste månaderna. Visionerna håller vi i alla fall vid liv.

Första advent. Två grader varmt inomhus och tre ute, men  mysigt i alla fall!

Kärleken spirar

_igp4880.jpg

Ja, det kom en ganska logisk förklaring till Buskos hysteri efter kastreringen, trots att en del frågetecken kvarstår. Leia började nämligen precis löpa. Det kan ju vara så att hormonerna inte riktigt blivit kastrerings-balanserade ännu, för i Himlalunda har den passionerade romansen florerat.

Det har dansats och slickats och pussats och kramats och nosats och viftats och gnytts och gruffats. Man kan leva enbart på kärlek – utan mat och vatten. Mat har verkligen förlorat sin attraktionskraft – för ingen av dom har ögon för något annat än varandra.

Det går inte att säga annat än att dom är söta, även om det dansas till sent in på nätterna. Men tack och lov att vi gick till veterinären när vi gjorde det, för annars hade vi definitivt varit med valpar nu!!!

Skottlossning och polisingripande

En morgon vaknar vi upp med ett litet kamouflerat tält uppslaget vid vår tomt. Och ute på ängen ligger plaständer. När jag kommer tillbaka igen senare under dagen sitter två jägare i tältet. De ska skjuta duvor, för det är både gott och roligt. Den jägare som jag pratar med är inte så där värst tillmötesgående och jag får aldrig någon förklaring vilka de är eller varför de sitter alldeles utanför vår tomt och skjuter.

Det prasslar i våra träd när vilsegångna hagel dalar ner, och det känns inte helt bekvämt att ha dom så nära inpå. Förutom det uppenbara alltså. Innan jag går ner för att fråga om de kan skjuta ihjäl duvor någon annanstans så ber jag Solinda, som är i lägenheten, ta reda på vilka regler som gäller vid jakt, eller mer precis: får man jaga hur nära boningshus som helst?

Solinda ringer polisen i Mjölby för att få information. Dock är det inte helt lätt att få ett enkelt svar visar det sig. Och efter att vi beskrivet situationen så vill polisen åka ut och ta sig en titt.

Både Solinda och jag förklarar på telefon att vi bara vill veta vilka regler som gäller, innan vi själva går ner och pratar med jägarna. Men mjölbypolisen envisas med att vilja åka ut och själva ta tag i situationen. Flera telefonvändor vänds. Och jägarna har försvunnit tillfälligt.

Så, polis är på väg och vi kan inte prata med jägarna själva innan de kommer.

Väl på plats så tycker polisen att jägarna stod väl nära tomten vår, och även om jaktlagen menar att det är helt ok att skjuta skarpt bara en meter från hustomt så borde jägarna ha visat mer hänsyn än de gjorde.

Jag påtalar igen för polisen att ingenting egentligen har inträffat utan vi ville bara veta vad som gällde, men polisen vill fortsätta sitt uppdrag och “göra en markering”. Jag försöker få dom förstå att det inte känns bra att inte ha pratat med jägarna själv innan jag skickar polisen på dom. Polisen säger att de ska sköta ärendet “smooth”.

Så bra.

Det slutar dock med att de, efter att ha utfrågat en del grannar, klampar in i en festlokal med trettio inbjudna gäster och tar med sig en ytterst förvånad (och snart även förbannad) värd ut på gården för ett samtal om jaktmark.

Dagen efter träffar jag den andre jägaren, och vi kan ha det samtal vi skulle ha haft innan polisen grep in.

Verandaprojektet drar för övrigt ut på tiden. Dels är det svårt att sätta av den tid som krävs, och dessutom har vädret varit ytterst ofördelaktigt för byggandet.

Det börjar bli kallare nu, och vi kommer att bo heltid i torpet under några månader framöver, så att ha ett fungerande vedförråd börjar kännas angeläget. Den ved vi har kommer inte att räcka så väldigt länge.

Vidare har vi insett att den vedeldade spisen tar vara på värmen bäst. Det är också väldigt praktiskt att elda där istället. Skönt att slippa stå ute med spritköket, och trevligt med varmt diskvatten.

Till sist kan vi meddela att vi har blivit energiproducenter! Vår första solpanel har monterats: en liten panel på 12 Watt, som laddar upp två begagnade bilbatterier. Så nu har vi en åttawattslampa som belysning på verandan! Vi får se med tiden hur långt detta räcker. Men litet belysning borde vi få råd med, speciellt om man utnyttjar energisnåla lysdioders.

Då var det över…

… eller nåt!!!

Det vi försöker säga är att busko nu är två kulor mindre… och – att han aldrig har varit så vild som NU!!!

_igp4739.jpg

Och så här kan det se ut när Busko letar godis i en kartong à la Husse.

_igp4748.jpg

Projekt Veranda blev ett mer utdraget projekt än vi hade tänkt oss. Busko och husse har fått ägna en hel del tid i torpet ensamma. Det regnar mycket också – vilket inte är bra för byggprojektet.

_igp4755.jpg

Men efter regn kommer sol, och då kan man ju ha det så här skönt mellan skurarna…

_igp4772.jpg

Den här bädden kan man använda till mycket. Man kan äta på den, sova på den, sola på den och leka på den.

_igp4805.jpg

Sötnos och pussgurka – se vad fin man kan vara!!!

_igp4826.jpg

Ja, det är inte lätt att vara så liiiiten, och omplåstrad och inbäddad och paketerad… Men så är han nu kontrollerad från topp till tå; klorna klipptes, öronen konrollerades (han behövde revaxör mot vaxproppar men inflammationen var borta), tassarna kontrollerades (han fick antibiotika mot svamp som fanns mellan tårna), ett litet sår på benet blev omlagt, tandsten skrapades, och han chippades och registerades hos jordbruksverket. Förövrigt är han försäkrad av oss nu, så då ska allt vara fixat för den här gången. Det känns skönt…

_igp4832.jpg

Men lusten försvinner väl inte bara för ett par kulors skull heller!!! Leia luktar inte mindre gott för det : )

Antågande höst

Det känns att hösten är här. Och med känslan av den, vikten att få ihop verandan igen. Härommorgonen hade vi elva grader när vi vaknade. Men det kändes inte så kallt, och värmen gick snabbt upp igen. Vid vår senaste norrlandsresa fick vi som vanligt en massa användbara prylar som efter hand visar sig ovärdeliga i vårt arbete. Den lustigaste gåvan blev nog den enkla solfångare som min pappa släpat med sig under femton år, men aldrig installerat. Jag visste inte om den. Förrän nu. Mycket passande! Dessutom har vi fått ett bidrag till en enkel solpanel som kan ladda upp ett bilbatteri, så snart får vi igång den egna energiproduktionen!

Men som sagt: allt arbete går nu åt att få ihop verandan igen innan kylan och hösten blir för påtaglig. Zenträdgården blir därmed lidande.., även om jag gör mitt bästa för att hitta på ursäkter att hålla igång det projektet också.

Verandan känns för övrigt som ett övningsprojekt. Det blir inte 100% ekologiskt eller miljövänligt. Däremot hoppas vi att nästa projekt blir det. En länk som min bror delade med sig av blev förövrigt en riktigt bra inspirationskälla! Ett sånt hus vill vi också bygga! Vi hoppas fortfarande på möjligheten att prova på lerbygge nästa år. Det ska bli spännande.

Men just nu är det bara verandabygge som gäller. Det gäller att fokusera. Och till nästa gång även planera. Och eventuellt läsa på hur man bygger saker på ett vedertaget sätt. Och kanske även göra ritningar… Men man måste ju börja nånstans.

Zenträdgården

Arbetet med att snickra om verandan drar ut på tiden eftersom det behövs material. Som vi inte har än. Så istället får man göra sånt som är gratis. Som att pyssla i trädgården. Och nu har projekt zenträdgård äntligen tagit fart på allvar. Det kommer att kräva en hel del energi, men däremot inte mycket pengar. Problemet blir att få tag i småsingel 4-8 (naturgrus) utan att behöva köpa från grustaget. Efter ett samtal med Vistet, kom vi på idén att jag skulle handplocka all sten för att liksom göra det ordentligt. Kanske blir det så. Jag kom dock på häromdagen att gruset i vägverkets blå lådor vid vägen innehåller till stor del 4-8-singel. Kanske kan man få tag i det från nånstans. Problemet är väl bara att det antagligen har en hög salthalt. Jaja, stenläggning och kratta grus i cirklar kommer i slutet.

Just nu är det grävning som gäller. Dels gräva bort ett ytlager som ska ersättas med småsinglet. Och dels att utöka den lilla dammen. Idag började jag med det. Egentligen är det fel att säga att det är grävning som gäller; det handlar om att lyfta en stor grop: hela trädgården är full av sten. Det är bara sten, med litet jord i mellanrummen. Nu förstår vi var alla märkliga stensamlar på överallt tomten kommer av.

Vad gäller växter så kommer en mellanstor lönn vara i centrum, en släkting till järneken, mahonia, finns redan tillsammans med ett ännu obekant gräs samt en vattenväxt av något slag. Vidare har jag planterat en japansk blodlönn (de reade ut dom på Plantagen i Linköping så jag kunde inte låta bli). Vad det blir mer får vi se. Men bambu och japansk lönn kommer vad bara tiden lider.

För övrigt vad gäller zenträdgården så har jag äntligen hittat beskrivning på hur man gör en shishi odoshi! För er som inte vet vad det är så hittade jag en illustrativ film, men den ger inte i närheten av rätt känsla.

Rätt känsla av en shishi odoshi ges däremot i Kill Bill. Så jag var tvungen att klippa ut den biten och lägga upp nedan. Exakt så ska en shishi odoshi fungera. Och låta – inte att förglömma! :D

[quicktime width="640" height="286"]http://www.himlalunda.se/blogg/wordpress/wp-content/uploads/2007/08/shishi_odoshi.mov[/quicktime]

shishi_odoshi.mov

 

Lite bilder från torpet…

 

 

 

 

 

 

 

Två dagar med ved i torpet

Kyrkoveden

Två dagar gick åt att ta reda på de fallna träden på kyrkans mark. Än återstår den stora tallen. Och den innebär en hel del arbete i sig. Men mycket är gjort, och en del av veden har dessutom blivit klyvd och lagd på tork, och därmed blivit ved. Arbetet kräver dock motorsåg. Det hade varit roligt att ha gjort det helt för handkraft, men det var bara att acceptera att jag inte klarade det; ett litet träd var möjligt men resten blir för mycket. Nu fick jag dessutom tag i en liten liten motorsåg som Ingemar hjälpte mig att få igång. Den fungerar för mindre träd och fungerar litet sisådär i övrigt. Dock betydligt smidigare än Sandviks lilla 242:a.

Jag köpte “miljöbensin” på OK/Q8 för 24 kronor litern, det är ju överkomligt – men frågan är vilken den egentliga skillnaden mot vanlig 95-bensin är. Om någon skillnad? Kedjeoljan är dock helt vegetabilisk och biologiskt nedbrytbar så den måste ju vara helt ok. Det jag tvivlar på är den dyra miljöbensinen.

TamnejgelNär vi var på resa norrut fick vi en hel del användbara begagnade grejer. Verktygslådan utökades med vattenpass, hammare, stämjärn och slägga. Och yxorna är nu äntligen tre till antalet; de måste underhållas litet men de gamla yxorna är verkligen bra formade för att ge en ordentlig sving. Vidare fick jag tag i vad som kommer bli torpets första energikälla; en liten tegelsten som man stoppar i cigarettuttaget i bilen för att ladda upp, sedan tar man med sig den lilla tegelstenen, som har ett eget cigarettuttag i andra änden, in i torpet och kan där ladda mobiltelefon, lysa ficklampa och köra liten liten borrmaskin – om grejerna har sig en cigarettkontakt vill säga. Har inte provat den än, men den verkar intressant.

Maten är godFör övrigt har proriteringslistan nu toppats med att få oss en inhängnad. Hundarna kommer alltid att vara lösa när vi är i torpet, men det ger ett visst lugn att veta att de inte sticker iväg så väldigt långt. Nån som är bra på matte kanske kan räkna ut hur många meter staket som behövs för 5800 kvm? Och nån som är duktigt på både gärdesgårdar och matte kanske kan räkna ut hur många pinnar som behövs? Materialet till gärdesgården kommer för övrigt att samlas från marken i närheten. Det kommer att ta litet extra tid. Men det blir bra i slutändan. Efter inhängnad kommer ett nytt dass och förberedelse för badrum. Det kommer att bli en del av behandlingsrumsbyggnaden, som byggs till nästa år. Problemet är att hålla nere kostnaderna. Vi måste hitta bra begagnat virke. Och isoleringen måste lösas. Just nu verkar kutterspån vara alternativet – enda frågetecknet är hur man kan göra spånet ointressant för krypvarelser, utan farliga kemikalier.

Dasset kommer att vara en billig torrdass/mulltoalösning, och vattnet kommer att än så länge komma från dagkällan. Den vattenkällan har lett till vidare funderingar kring enkel, bra och billig vattenrening (ej nödvändigt att göra det drickbrat, endast duschbart) samt enklare uppvärmning av densamma. Efter tips från Vistet så har jag börjat fundera på en modifiering av denna lösning. Intressant och kul!

Björkbaggar och skogsmonster

Förra året stormade Per(?) omkull sju-åtta träd intill vår tomt. Perfekt tänkte vi och tänkte ta hand om dom, istället för att köpa ved från kalhyggeträd. I förrgår hörde vi hur en motorsåg röjde intill oss, vi är inte van med en sån ljudnivå så nära inpå. Motorsågsföraren var inhyrd från Motala och informerade om att dagen efter kommer en skogsmaskin och hämtar träden. För annars kommer det insekter.En skogsmaskin måste alltså ta sig genom skogen till oss för att ta hand om sju omkullfallna träd. För annars kommer det insekter…

Ok, jag kan ju inget om sånt där, så det är kanske befogat. Men jag föreslår att om det bara är för den allmänna nyttans skull den kommer så kan jag ta reda på alla fallna träd så slipper de förstöra skogen med bandvagn. Det går inte hem, men han är säker på att skogsmaskinen kan lämna litet åt mig.

När Motalamotorsågsföraren har lämnat platsen tar jag fram Sandviks såg 242 och finyxan och börjar dela upp ett av träden i tillräckligt stora delar för att kunna flytta det till torpet. Det gick över förväntan. Jag visste sedan länge att alla hushåll behöver minst tre olika yxor (vi har än så länge bara minstingen), men att man, som vissa länge hävdat, även behöver minst tre olika sågar – det förstod jag först nu.

Hursomhaver så gick det till slut i hamn. Och vi kan nu börja fylla på det tillfälligt byggda vedtorken.

Dagen efter kommer skogsmaskinen. Genom skogen åker det (jag har precis läst “Ett öga rött…) och marken får två diken efter hjulen och alla träd i vägen sågas ner på två sekunder. När den till slut har mejat sig fram till vår tomtgräns lyckas Solinda få honom att stänga av motorn. Vi får då veta allvaret i situationen: om de två granarna som ligger nedfallna får ligga kvar så kommer barkborren och äter upp alla skog. Barkborren kan tydligen förstöra mer skog än vad stormarna gör. Så sägs det.

När skogsmaskinsmannen förklarat detta, och skalat av grenarna på en stor tall på två sekunder, så lämnar han över alla träd till oss. Bara vi lovar att ta hand om dom. Man kan ju undra varför han inte kunde ha meddelat oss det innan han körde genom skogen. Men skogen tillhör kyrkan, och kyrkan betalar skogsmannen för att sköta skogen, så nu kan han ändå skicka en faktura till kyrkan. Det är min teori. Träden i sig var inte värda något.

Jag kan inte mycket om skogsvård. Så därför tror jag skogsvård bara handlar om pengar, precis som viltvård enbart handlar om nöjesjakt. Skog ger pengar, och det är kul att skjuta djur. Enkelt.

Nåja, en aning klumpigt kanske skrivet men jag tror att skogen skulle överleva utan människan. Eller kanske är det så att den skulle ha gjort det, innan vi förstörde balansen? Nu måste vi kanske åka omkring med stora monstermaskiner och samla nedfallna granar för att det inte ska bli ännu sämre i vår kulturskog… Men hur man än tänker så är naturen i första hand en industri som vi vill krama så mycket pengar vi kan ur. Precis som all annan natur. Regnskog i Brasilien eller granskog i Småland, det är samma förfarande.

Vidare hoppas vi hinna med åtminstone ett delmål till, och det kommer att bli möjligt genom en generös gåva vi fått. Från början tänkte vi att den kommer att göra det möjligt att få litet el, precis så mycket som behövs för att kunna ladda mobiltelefon och datorer under soltid. Sedan tänkte vi att det vore bättre att prioritera brunnen så att vi slipper hämta vatten i dunkar från Borensberg. Men sedan vi nu fått ordning på verksamhetslokalen så känns varken el eller vatten så viktigt. Inte lika viktigt som att modernisera nuvarande tunndasset. Så just nu letar vi efter bästa/billiga miljö-/mulltoalösningen, dock måste vi hitta en billigare lösning än denna än så länge. Kanske blir det nått liknande denna istället. Om någon har tips om bra lösning under tvåtusen pix så är det välkommet!

Jordkällaren
Den här delen av trädgården är fortfarande ett okänt område. Men en vacker dag kommer jordkällaren att restaureras opp och börjas brukas på ett eller annat sätt.

Busko kommer till oss

Vi kände att det skulle vara bra för Leia att få en hundvän i familjen. Det hade alltid varit bestämt att vi skulle ha minst två hundar, på grund av alla fördelar det innebär. Däremot visste vi inte att det skulle bli så snart – och så tätt inpå Leias ankomst. Det hade bara gått två månader när vi for till Malmö för att hämta hem Busko.

Enligt Hittehunds beskrivning av Busko skulle han vara en lugn och harmonisk hund utan några problem. En blandras (Border Collie och Labrador) som familjen inte hade lika mycket tid för längre. När vi hämtade Busko var han näst intill hysterisk. Han var väldigt stressad och det höll i sig hela första dagen och kvällen. Det tog sig uttrycket att han hoppade upp på oss och visade dominansbeteende. Ingenting vi sade eller gjorde hjälpte. Det var Leia som tillslut fick nog och röt i, så att han Busko sansade sig. Han fick sova i köket första natten.

Dagen efter var han som en helt annan hund. Väldigt lugn och gosig, och vi insåg att han måste ha varit väldigt stressad under gårdagen. Det enda problemet visade sig vara att han hade svårt vid möten med andra hundar. Hans självkänsla var i grunden rätt låg. Han var också reserverad gentemot oss vad gäller beröringar. Vi fick gå varsamt fram, men ändå med tydlighet. Det var en förvirrande första tid.

Men vi märkte genast hur Busko hade positiv inverkan på Leia – precis som vi hade hoppats. Hundarna fann snabbt varandra trots sitt första kaotiska möte. Vi märkte att Busko hade öroninflammation, vilket också kan bidra till oro och stress. Det behandlades lätt med örondroppar.

Busko visade sig vara en underbar hund. Väldigt intelligent, men något ouppfostrad. Vi började en grundkurs i lydnad redan efter två månader, så att han kunde få vänja sig med att vara tillsammans med andra hundar. Det blev en träning för Leia också, bara att vistas där.

Han är en väldigt fin hund, med lagoma doser av värdighet och integritet. En värdig vän till Leia.

Båda älskar så klart att vistas i skogarna, och det gör dom i stort sett dagligen.

När vi ser hur dom är med varandra inser vi att vi valt rätt hundar att föra samman – även om vi måste jobba med att stärka Buskos självkänsla något – och även om Leia blivit så stursk att vi måste börja med lydnadsträning för henne också.

Många fina stunder tillsammans fick vi i sensommaren.

Sakta och säkert

Sakta men säkert börjar vi känna oss hemma i torpet. Och sakta men säkert anpassar vi oss till det som tidigare var självklart; igår på dagen tog batterierna i mobilen slut. Utan mobil klarar man sig länge. Däremot blev det klurigare vid läggdags när jag vid elvatiden kommer på att jag använt mobilen som väckarklocka under flera år. Det går ju heller inte att ladda den utan el förstod jag snart. Det tar alldeles för lång tid. Så alternativen att vakna utan ringsignal börjar ploppa upp. Jag har fem timmar att sova. Kanske dricka två liter vatten och sova så länge det går. Eller försöka att slappna av och sova i vetskap om att jag kan bestämma mig för vilken tid jag vill vakna. Eller gå till närmaste grannars och be dom skjuta mot skorstenen med älgstudsarn vid gryningstid.

Jag vågade inte chansa så det blev att packa filt och liggunderlag och åka till lägenheten (som vi har kvar åtminstone två veckor till) och sova några timmar där.

Just nu håller vi på att kolla upp vad billigaste och enklaste solcellerna kostar, och vad för slags fast uppkoppling som kan fungera här ute. Vidare hoppas vi på att kunna hyra en bensindriven vattenpump och tömma den handgrävda brunnen några gånger och sedan se vad för kvalitet det är på vattnet. Vi (jag) hade som avsikt att köpa en handpump med detsamma (istället för hyrpengarna till bensinpumpen) och tömma brunnen på det sättet, men de på den kunniga sidan trodde inte det var möjligt, så det får bli att hyra bensinpump och väsnas och ryka litet.

Just nu händer inte så mycket efter som det inte finns så mycket tid till det. Men vi försöker att fixa till trädgården litet. Det är mysigt med högt gräs, men också en mycket gynnsam plats för fästingar. Så vi försöker korta ned det litet på en del ytor. Dessutom har jag gjort ett litet land för våra tre tomatplantor. Vi kommer inte att odla mycket mer än så i år. Mer odling kommer inte förrän tidigast nästa år.

Tomatlandet

Inflyttat till 50%

Vilken värme. Man blir trött av att bara gå. Fortsätter det så här blir det att sova nåra timmar mitt på dagen.

Igår bestämde vi oss för att köra ett första flyttlass. Det tog tid att komma iväg, och vi kom inte fram till torpet förrän till solnedgången.

Ganska snart inser vi att torpets konstruktion inte tillåter våra soffor att komma in. Vi löser det med att tillfälligt slå ut en bräda ur fönstret (först försökte vi få tag i hyresvärden och be om lov, men sedan slog det oss – det är ju vi!).

Vi kommer till slut till sängs. Sent. Klockan är närmare ett på natten. Vi somnar till kakelugnens sprakande. Och vaknar tre timmar senare, av ljuset. Och kan inte somnaom (haha!), så vi lägger in mer ved i ugnen, som fortfarande glöder. Och går upp.

Nu är flytt med släpkärra över. Återstår nu bara alla kartonger, och att få ordning i torpets lilla oregelbundna förråd.

Förbereda inflytten

Så var det dags, att bära möbler igen. Och packa kartonger. Men den här gången känns det litet lättare. Eller åtminstone på ett annat sätt. Med tanke på att vi haft tio flyttar på sex år så är det svårt att föreställa sig hur det är att bo på smma ställe en längre tid. I morgon går flyttlasset. Idag fyllde vi bilen mest som ursäkt att åka ut till torpet. Väl där började vi snart med sånt vi bara inte kunde låta bli. Jag klippte gräset. Största delen av tomten är vildvuxen och kommer att förbli så, men vissa gångar och platser blir klippta. Dessutom klippte jag ner hela fotbollsplanen.

Sedan fastnade jag i trädgården, precis så som min mamma har en förmåga att göra. Det spelar ingen roll hur mörkt det blir eller hur mycket mygg det är, eller hur hungrig man är: det enda sättet att sluta är om någon drar bort en från trädgården. Och det lustiga är att även om jag bara ska göra en enkel grej så fastnar jag i nått anat. Som idag när jag skulle hämta en gammal soptunna – då fastnade jag med detta område:

Uppföljningsbild kommer senare. Nu ska vi samla kraft inför morgondagen.

Born to be wild and free!

Vi upptäcker vildhunden i Leia och frihetstörsten. Där finns glädjen och livsgnistan tänds igen.

Vi hittar en ö som är jättebra att släppa hundarna lösa på. Stumpan och Leia far över stock och sten.

Stumpan blir Leias första kompis här i Borensberg. Det är en liten blandis som jag har gått ut med under det senaste året, när hussen arbetar på bilverksta’n.

Stunder av stillhet och närhet är också viktiga när man är ute och smakar på friheten.

Det går ju bra att springa i koppel också, när det är rull-funktion. Det har hänt att Leia fått upp för hög fart så att matte varit tvungen att släppa taget, men båda lärde sig snabbt hantera situationen.

Borensbergs skogar är väldigt vackra…

Vi går en hel del längs elljusspåren, Stumpan, Leia och jag.

Stumpan är en pinn-tokig hund, och snart får även Leia upp intresset för pinnar, grenar och rötter…

Vår nyckel

I går skrev vi på alla kontrakt, och fick vår första alldeles egna nyckel.

Under Solindas och mina sex år tillsammans har vi haft nio olika bostäder. Men nycklarna där har alltid varit någon annans, och vi har alltid behövt fråga: “Går det bra om vi har en teve ute i snön?”, “Vi vill plantera ölandstokar – snälla, får vi?”, “Får vi ha källsorteringen i trapphuset?” och så vidare. Steget jobbigare är samtalen som börjar med: “Hej, jo, nu är det så att vi har råkat…”, “Jo nu när vi flyttar ut.., så vi hoppas att det inte gör nått att vi har målat köket rosa med moln i taket. Med glitter på…” och liknande. Även om hälften av våra hyresvärdar har varit bra, så har det ju ändå varit deras nycklar.

Den 17 maj i år hittade vi ett torp. Som ligger utanför ett litet samhälle där det finns en kiosk som har öppet ibland.

Själva torpet ligger på friköpt mark på drygt en tunnland stort. Mer information om detta kommer senare.

Vi har under senaste året letat efter ett permanent boende. Men det var först nu som det verkligen kändes rätt. Så vi gjorde allt för att få igenom köpet. Det är inte lätt att få lån när man inte har fast jobb. Swedbanks kalkyler bara skrattade åt oss – och vi åt dom: hur många har sjutusen (en person) över efter att alla räkningar är betalda? Och intressantare, hur många tror att man inte klarar sig med mindre!?

Så tillbaka till JAK igen. Vi hade redan lån där och de är hårdare vad gäller borgenärer, så vi trodde inte att de ville hjälpa oss mer. Men Solinda får bra kontakt med en handläggare som bestämmer sig för att göra allt för att hjälpa oss. Från början försökte vi låna 600 000 för att kunna göra allt som krävdes för att få igång ett året-runt-boende med detsamma, men eftersom vi saknar jobb och borgenärer så blev det svårt.

Två påfrestande veckor av ovisshet förflyter och vi gör vårt bästa för att hålla modet uppe och tänka att allt kommer att lösa sig till det bästa.

Det slutar med att vi får tag i en borgenär av två (men JAK väljer till slut ändå att bevilja lånet!), lånet blir nerbantat till att enbart bekosta själva fastighetsköpet (250 000 + lagfart, pantbrev och annat man inte kan äta).

Så nu står vi här. Med en uppsagd lägenhet med normal standard, men med våra första alldeles egna nycklar i handen!

Känslan av detta har inte gjort sig verklig ännu.

Vidare står vi med ett litet torp på drygt två hundra år, på en mark långt från grannar, utan telefon, utan el, utan isolering och med en oanvänd brunn som grävdes även den för drygt två hundra år sedan; och även om det är problemfritt och till och med mysigt nu – i sommar – så kommer det en vinter. Säger dom. Och då blir det kallt, och det eventuellt odrickbara vattnet fryser och det snöar in, och vi måste skotta oss fram till dasset (det där med centimeter stora springor i väggarna). Så det är inte helt utan förståelse som vi förstår varför så många i vår närhet varit så kritiska till vårt handlande. Några få har dock stöttat oss helhjärtat – men det gör dom vad vi än gör!

MEN, projekt Himlalunda handlar inte om att överleva en vinter. Projekt Himlalunda handlar om att göra det som känns bra och glädjefullt; det handlar om att förverkliga drömmar.

Och det är även det som gör detta till ett obotligt vinstprojekt! För även om vi skulle dö av förgiftat vatten med detsamma, eller av ett nerfallet tvåhundraårigt tak i morgon, eller om vi skulle frysa ihjäl i början av oktober så har vi levt mot våra drömmar; och då kan man helt enkelt inte förlora!

.
Torpet

Första tiden med Leia

Vi hämtade Leia 1 april 2007, och det var ett riktigt aprilväder!

Livet med Leia går vidare, och banden mellan oss växer sig allt starkare.

Som ni säkert ser är hon en liten prinsessa med den kungliga bördens hela värdighet.

Naturligtvis älskar Leia att åka till Ulfåsa slott lika mycket som vi! Det är verkligen Favoritstället…

Vi märker att Leia är väldigt graciös, smidig och snabb, även om hon inte verkar riktigt van att ta ut svängarna i frihet.

Mysstunderna i hemmets lunga vrå är viktiga och ovärderliga… Tänk att det bästa i livet är gratis!

Vi inser att Leia är en väldigt vacker hund. Många stannar upp och beundrar henne.

Ja, mysigare kan man väl inte ha det?

Ja, rullar man sig i bruna, kletiga högar så får man också duscha. Första gången var inte rolig, men sedan gick det bättre.

Så här liten och söt kan man också se ut när man kurar ihop sig…

Leia kommer till oss…

Vi hade gått i hundtankar alla år vi varit tillsammans. Som den hundälskare jag är planerade jag införskaffandet av en hund under flera år. När min hundallergi hade varit borta under ett år, och vi tillbringade mycket tid hemma eftersom vi försökte driva igång familjeföretaget Qimari, kände vi att nu var det dags. Under förutsättning att vi hittade rätt hund förstås. Vi hade pratat om vad vi ville ha, och kände att vi ville hjälpa en hund som hade haft det svårt och som inte hade något hem. Detta ledde oss till Hittehunds hemsida, och vi fastnade direkt för Leia. När vi blivit godkända som adoptörer genom den avancerade adoptionsprocessen tillbringade vi ca fyra helger i Smedjebacken hos Leias urmoder Pia med familj. Det var Pia som genom hittehund tog hand om Leia, efter att hon sprungit vild i skogarna under sex månader.

.

Leias bakgrund är rätt oklar. Vi vet inte ens vilka raser som finns i henne, vi kan bara gissa. I början var vi rätt säkra på att det kunde vara smålandsstövare och hamiltonstövare, men nu inser vi att det kan finnas vinthund och doberman i henne också. Klart är att hon kommer från svåra omständigheter. När vi träffade henne kom hon nätt och jämt fram till oss, och det var en prestation enligt Pia. Hon skakade i hela kroppen och gömde sig hela tiden. En revbensfraktur och ärr på nosen kan vara tecken på misshandel. Detta i kombination med stor skräck för män ger en bild av hur hon kan ha haft det.

Det är en stor dag när vi får ta med henne hem. Hon är väldigt älskad av Pia och familjen, men med tre stora hundar och tre barn och andra djur blev det för mycket liv och rörelse för Leia – och för lite tid över till henne. Vi hoppades innerligt att hon skulle komma att trivas hos oss. Vi har det i alla fall väldigt lugnt och stilla hemma för det mesta.

Hon verkade förstå vad som hände när vi bäddade in henne i bilen. Men det var ju så klart jobbigt för oss alla när hon skulle skiljas från Pia och familjen. Vi är väldigt glada över att få ha Pia som stöd och en självklar hundvakt i Smedjebacken om vi behöver det.

Hon var väldigt rädd för allting när hon kom till Borensberg. Under promenaderna ville hon gärna gömma sig i gropar och hål i marken.

Fallna granar var också bra gömställen.

Vi gjorde allt vi kunde för att hon skulle känna sig så trygg och älskad som möjligt, och sakta men säkert började det ge resultat. Ända sedan den första gången vi fastnade för henne på Hittehunds hemsida har vi känt att hon var rätt hund för oss, och den känslan växte sig bara starkare med tiden.