17/10-26
Klockan är nollsjufyrtiosex, och det är lördag morgon. Hon vaknar relativt pigg och utvilad, hon som är jag. Ska åka och träna lite Hathayoga om ett tag. Sakta gryr dagen.
När en mediterar så löser knutarna upp sig, en efter en. Det kan bli så att en sover bättre sedan. När tankesnurret stillat sig, och nervsystemet har fått sin release, då blir allting klarare.
Tydligare. Som att en kan se detaljrikedomen och den underliggande strukturen bättre. Har en tur kan en se synkronisiteten i saker och ting som händer, och inte händer. Ibland kanske en till och med kan urskilja ett slags sammanhang, kanske ett högre syfte.
Men det ska ju mycket till. Just idag har allt i alla fall lugnat ner sig lite för mig. Så att jag kan ägna mig åt mina drömmar igen. När en väl har börjat meditera vill en egentligen aldrig sluta.
Men vi har ju ett liv som ska levas, eller hur? Så jag säger som Sundström skrev i en text någon gång, att vi får älska allt vi pallar den tid vi har kvar. Ja, något sådant skrev han, för länge sedan.
Önskar dig som läser detta en fin dag. Mitt i oktober månad, när kylan sakta kommer och alla löven blåser bort.
instafeed
... as long as we stay together 🩶I Falun igen... Kaffet är gott, vi hänger på kulturhuset. Det är orimligt kallt ute, och det finns stor risk att det blir värre framöver... Men vem är jag att klaga. 🍁☕️🍂🥀... fallen from the Butterfly room to the Underground, as a new life experience is unfolding.... her lifetime only lasted for one day.... moment to moment in timelessness, when change is the only constant thing.... so I keep on lighting my candles, where ever... #inpeace #forpeace
